Palestinarörelsen struntar i palestinierna
Palestinarörelsen drivs av asocialt dominansbeteende och samlar alla som hatar liberalism och västvärlden.
Under mina 31 år som politiskt aktiv har jag aldrig sett en Palestinarörelse som engagerat sig för palestinierna. Det har rakt igenom varit en kampanj mot Israel. Noll engagemang för palestinier, deras historia och identitet. Enbart en kamp mot det judiska. Aldrig ett ord om palestiniers situation i grannländerna, aldrig någon diskussion om hur arabiska regimer behandlat dem. Och framför allt en massa våld.
I helgen genomfördes en palestinademonstration där en installation med dockor föreställande judar i Auschwitz hängde i snaror. Tilltaget är inte nytt. Redan 2001 eldade man på Möllevångstorget i Malmö upp en docka i människostorlek föreställande en jude. I demonstrationerna vajar terrororganisationers och enpartidiktaturers fanor och under våren har iranska regimens flaggor vajat – utan att någon har reagerat.
Mitt första möte med den så kallade palestinarörelsen var i april 2001. Jag arrangerade ett möte på Norrmalmstorg mot "antisemitism och islamofobi". Jag var 23 år gammal. Mötet stormades av maskerade "Palestinaaktivister" och bland annat blev en Förintelseöverlevande misshandlad med påk.
Därefter talade jag 2004 på ett möte på Nalen i Stockholm för en insamling till en judisk-arabisk kibbutz i Israel. Hela åttio personer greps utanför, som kravallat mot polisen och kastat dankar och tillhyggen för att stoppa mötet. Min farmor och mormor, båda då över 80 år gamla, fick eskort av polishästar från platsen.
Nästa gång var 2009. Det var val till EU-parlamentet och jag stod i Folkpartiets valstuga i Uppsala. Plötsligt sprang tre maskerade personer och slängde ägg mot oss. Jag duckade. En valarbetare träffades, men han hade suttit i Gulag så han var van. Efteråt skickades pressmeddelande från syndikalister i Uppsala att man genomfört en attack riktad mot mig på grund av att jag var "sionist".
Efter detta fick jag skydd av ansvarig myndighet, tack och lov. Men kontinuerligt sedan dess har den så kallade Palestinarörelsen gång på gång visat att den har noll och intet med demokrati att göra.
Senaste åren har jag inte kunnat vistas i delar av min egen stadsdel i Stockholm på grund av demonstrationer och hotfull, rasistisk och aggressiv stämning. Det som sociologer benämner "asocialt dominansbeteende" passar extremt väl in. Man gapar, skriker och skrämmer närmast slag på vanligt folk.
Min mejlkorgen och Messenger är fulla av extremt hatiska, antisemitiska och rasistiska meddelanden, från svenskar i många fall.
Senaste året måste jag gå in genom personalingångar på riksdagen. Till mitt jobb, alltså. På grund av att annars kommer personer och vrålar i en megafon i mitt öra är att jag är folkmördare.
Detta är den så kallade Palestinarörelsen. Den samlar alla som hatar liberalism, alla som hatar västvärlden, folk som hyllar Brödraskapet, Ryssland och Iran. Det finns ingenting de är för, det finns inget som driver dem att bygga och skapa. Det är ren destruktivitet.
Frågan är bara hur länge svenska myndigheter och media ska se mellan fingrarna på detta.
Fredrik Malm är riksdagsledamot för Liberalerna sedan 2006 och för närvarande ordförande i utbildningsutskottet.
Under mina 31 år som politiskt aktiv har jag aldrig sett en Palestinarörelse som engagerat sig för palestinierna. Det har rakt igenom varit en kampanj mot Israel. Noll engagemang för palestinier, deras historia och identitet. Enbart en kamp mot det judiska. Aldrig ett ord om palestiniers situation i grannländerna, aldrig någon diskussion om hur arabiska regimer behandlat dem. Och framför allt en massa våld.
I helgen genomfördes en palestinademonstration där en installation med dockor föreställande judar i Auschwitz hängde i snaror. Tilltaget är inte nytt. Redan 2001 eldade man på Möllevångstorget i Malmö upp en docka i människostorlek föreställande en jude. I demonstrationerna vajar terrororganisationers och enpartidiktaturers fanor och under våren har iranska regimens flaggor vajat – utan att någon har reagerat.
Mitt första möte med den så kallade palestinarörelsen var i april 2001. Jag arrangerade ett möte på Norrmalmstorg mot ”antisemitism och islamofobi”. Jag var 23 år gammal. Mötet stormades av maskerade ”Palestinaaktivister” och bland annat blev en Förintelseöverlevande misshandlad med påk.
Därefter talade jag 2004 på ett möte på Nalen i Stockholm för en insamling till en judisk-arabisk kibbutz i Israel. Hela åttio personer greps utanför, som kravallat mot polisen och kastat dankar och tillhyggen för att stoppa mötet. Min farmor och mormor, båda då över 80 år gamla, fick eskort av polishästar från platsen.
Nästa gång var 2009. Det var val till EU-parlamentet och jag stod i Folkpartiets valstuga i Uppsala. Plötsligt sprang tre maskerade personer och slängde ägg mot oss. Jag duckade. En valarbetare träffades, men han hade suttit i Gulag så han var van. Efteråt skickades pressmeddelande från syndikalister i Uppsala att man genomfört en attack riktad mot mig på grund av att jag var ”sionist”.
Efter detta fick jag skydd av ansvarig myndighet, tack och lov. Men kontinuerligt sedan dess har den så kallade Palestinarörelsen gång på gång visat att den har noll och intet med demokrati att göra.
Senaste åren har jag inte kunnat vistas i delar av min egen stadsdel i Stockholm på grund av demonstrationer och hotfull, rasistisk och aggressiv stämning. Det som sociologer benämner ”asocialt dominansbeteende” passar extremt väl in. Man gapar, skriker och skrämmer närmast slag på vanligt folk.
Min mejlkorgen och Messenger är fulla av extremt hatiska, antisemitiska och rasistiska meddelanden, från svenskar i många fall.
Senaste året måste jag gå in genom personalingångar på riksdagen. Till mitt jobb, alltså. På grund av att annars kommer personer och vrålar i en megafon i mitt öra är att jag är folkmördare.
Detta är den så kallade Palestinarörelsen. Den samlar alla som hatar liberalism, alla som hatar västvärlden, folk som hyllar Brödraskapet, Ryssland och Iran. Det finns ingenting de är för, det finns inget som driver dem att bygga och skapa. Det är ren destruktivitet.
Frågan är bara hur länge svenska myndigheter och media ska se mellan fingrarna på detta.
Fredrik Malm är riksdagsledamot för Liberalerna sedan 2006 och för närvarande ordförande i utbildningsutskottet.
