Palme berövade oss Lena Nymans Sverige

Nu är det 40 år sedan Olof Palme lämnade biografen Grand och sköts till döds på Sveavägen. Med anledning av årsdagen vill jag därför komma med ett filmtips ur den svenska kulturskatten. Filmen heter Jag är nyfiken gul. Inte bara för att det är kul nationalnostalgi, utan också för att den fångar det Sverige som Palme levde och verkade i, och som han i förlängningen bidrog till att nedmontera.

Som titeln på Maud Nycanders och Kristina Lindströms dokumentär Palme, älskad och hatad antyder, var Palmes rykte lika brokigt som en påse lördagsgodis. Hans motståndare fanns på flera kontinenter, inte minst på grund av hans öppna kritik mot apartheidregimen i Sydafrika, USA:s utrikespolitik samt Francos och Pinochets diktaturer i Spanien och Chile. År 1972, efter att Palme jämfört Nixons julbombningar av Hanoi med Tredje rikets brott, förklarades Sveriges ambassadör i Washington helt sonika persona non grata och utvisades.

Men Palmes internationella genomslag började inte med julbombningarna 1972. Redan fem år tidigare hade han blivit en del av en annan exportvara.

Mitt filmtips är från 1967. Jag är nyfiken gul spreds internationellt som bevis på ett sexuellt frigjort och politiskt radikalt land. I en tidig form av radikal gonzojournalistik kombinerade den nakenscener och sex med intervjuer om klass och makt. Det var ingen tillfällighet. Sverige exporterade inte bara bilar och stål, utan också en föreställning om sig självt.

I USA kom filmen att betraktas som pornografisk. I Sverige sågs den snarare som ett uttryck för hur modernt och avslappnat samhället hade blivit. I en välkänd intervju med David Frost från Palmes tidigare år tas hans medverkan i Jag är nyfiken gul upp. ”Ni är uppenbarligen en stor attraktion i New York, herr Palme”, säger Frost med ett snett leende. Palme svarar, nästan irriterat, att det inte är ”hans” film, att han bara ställde upp på en intervju och att han inte ens hade sett den.

I dag, med en pryd och asexuell generation Z och en växande muslimsk andel av befolkningen som inte direkt ser sexuell frisläppthet som ett ideal, är Jag är nyfiken gul sannolikt en film som skulle vara kontroversiell även i Sverige. Och så kan historien ta vägen. Den är inte spikrak. Detta visar, om något, att idén om en teleologisk historiesyn är falsk. Isaiah Berlin formulerade det tydligt i sina essäer om historisk determinism. För Berlin är historien öppen, konfliktfylld och fylld av värdekollisioner. Men samtidigt förutsätter hans liberala modernitet en utveckling i en viss riktning, som sekularisering och upplysning, och att dessa inte bör rullas tillbaka.

Berlin är här något motsägelsefull. Om historien saknar riktning och kan ta vilken väg som helst, varför framstår då den sekulära liberala ordningen som normativt överlägsen? Antingen är liberal modernitet bara ett historiskt faktum bland andra, eller så rymmer den en underförstådd framstegstanke.

Lika motsägelsefullt var fenomenet Palme. Trots att han föddes in i Sveriges överklass beskrev Palme sig själv som tillhörande arbetarrörelsen. ”Jag kom dit genom att arbeta för arbetarklassen”, sade han till reportrar.

Så är det även med filmen Jag är nyfiken gul och egentligen med hela Sverigeprojektet. Trots sitt rykte är filmen betydligt mer nyanserad än vad den slentrianmässiga beteckningen som ”porrfilm” antyder.

”Vi ska få med hela Sverige i filmen”, hävdade skådespelaren Lena Nyman strax före inspelningens början. Svenskt samhälle och svensk politik skulle blandas till en och samma helhet. Lena genomför snabba intervjuer med svenskar ur olika samhällsskikt om social rättvisa, klassamhället och jämställdhet under 1960-talets Sverige. Det är en subjektiv förstapersonsstil där Lena är både journalist och huvudperson, nästan ett decennium före Hunter S. Thompsons The Kentucky Derby Is Decadent and Depraved som brukar anges som startskottet för gonzojournalistiken.

I den kanske starkaste scenen frågar hon en slaktare om Sverige har ett klassamhälle. ”Det beror på människorna”, svarar slaktaren eftertänksamt. ”Klär man av dem är de lika. Klär man på dem får man ett klassamhälle.” I Palmes inslag som svarar på detta framträder han som sig själv, en 39-årig ecklesiastikminister. ”Vi har ett inkomstklassamhälle”, säger han bestämt.

Lena rör sig fram och tillbaka mellan olika nivåer i filmen, både som intervjuare och som skådespelare. Hon framställs som intellektuellt sökande och ständigt sexuellt upptagen. Hon är en frenetisk motståndare mot Francoregimen i Spanien, men är samtidigt mer upptagen av att noggrant anteckna sina sexuella erövringar i en numrerad lista. Efter att hennes nye älskare Börje hjälper henne att rymma från Östermalm har de sex i trånga lägenheter och ute i naturen bland kala träd. Det är verkligen en underbart briljant film.

Och Sverige då? Denna nation som tror sig vara landet lagom men som, när sanningen ska fram, visar sig vara ett av World Values Surveys mest extrema fall. Sveriges position i den värderingskarta som togs fram 2015 visar till exempel att Gud inte har någon självklar plats i våra vardagsliv och att homosexualitet eller abort inte ifrågasätts. Här ligger den svenska motsägelsefullheten. Vi tror vi är måttfulla, men framstår i ett globalt perspektiv som radikala. 

Fyrtio år efter mordet är Palme fortfarande en omstridd gestalt. Men vi får sällan den breda gråskalan. Vi får bara hyllningarna till den fallne ledaren. Han kritiserade som bekant USA, särskilt i sitt jultal om Vietnamkriget 1972, samtidigt som det – vet vi i dag – fanns en underförstådd överenskommelse om att Sverige skulle få amerikansk hjälp i händelse av krig. Han skadade därmed relationen till den makt som i praktiken garanterade Västeuropas säkerhet.

Under Palmes perioder som statsminister skedde också ett tydligt skifte i invandringens karaktär, med en ökad andel flykting- och anhöriginvandring, särskilt från länder vars politiska rörelser han sympatiserade med. Arbetskraftsinvandringen stramades däremot åt i början av 1970-talet. Palme bidrog till att lägga om språkbruket kring migration så att det kom att handla om moralisk plikt, vilket gjorde invändningar lättare att avfärda som omoraliska.

Som skånehistorikern Dick Harrison skriver i sin bok Olof Palme är det just motsägelsefullheten som är Palmes arv. En motsägelsefullhet som också säger något om oss själva, vi svenskar, och vårt land. Vilka är vi, vilka har vi varit och vilka vill vi vara?

Jag hade gärna velat vara en del av det land som producerade Jag är nyfiken gul tillsammans med Lena Nyman. Det var också det land som Palme var en nyckelfigur i att bryta ned och förvandla till det Sverige vi är i dag, på gott och ont.

Carl-Mikael Teglund är doktorand och adjunkt i historiedidaktik vid Mälardalens universitet, utbildad historiker och verksam som guide