Palme var först med bidrag till återvandring

I skrivande stund har sjuttiofem kommuner tackat nej till samtal med den nationella samordnaren för frivillig återvandring. Kommunerna vänder sig mot vad de betraktar som högerextremt och främlingsfientligt. I deras beslut finns ord som inkludering, mångfald och gemenskap. Signalvärdet är tydligt.

Ibland önskar man att vissa politiker fick klippkort på Riksarkivet; två glömda historiefakta, tredje gratis. Om de som i återvandring ser vår undergång bara bläddrat tillbaka några decennier, hade de insett att det inte var en högerregering som först talade om återvandring. Det var folkhemmet självt, med röda fanor och tal om solidaritet. Frågan föddes nämligen i ett socialdemokratiskt regeringskansli.

I en proposition från 1984, initierad av dåvarande socialdemokratiska statsrådet Anita Gradin och godkänd av Olof Palmes regering, finns att läsa om statligt bidrag till utlänningar som önskar lämna Sverige. I förarbetet till propositionen menas att det finns invandrare som inte funnit sig till rätta i Sverige och att staten bör underlätta ett frivilligt återvändande. 1 miljon kronor – motsvarande 2,7 miljoner i dagens värde – avsattes för det ändamålet första halvåret 1985.

Politik kan ibland vara som mode. Vissa frågor återuppstår i nya tappningar. Ingen skulle dock i dag anse sig ha uppfunnit åttiotalets axelvaddar på nytt bara för att någon bär dem igen. Återvandring anses däremot vara en ny idé. Men det är inget annat ett torftigt försök till politisk schackmatt med halmgubbar som pjäser på ett bräde av återvunnen politik.

Kommunpolitikerna visar ett kort politiskt minne om svensk migrationspolitik. Agerandet visar också än en gång att byte av avsändare är tillräckligt för att också byta moral. Fyrtio år senare är Palmes gamla praktiska idé plötsligt en moralisk synd. Det intressanta är inte förslaget i sig, utan hur snabbt moralen ändras när det blåser från ett nytt håll.

Få inser att det är solidaritet att inte hålla någon kvar, utan att hjälpa dem vidare. Och som alltid när migrationspolitiken förs på tal är det i stället de rituella reningsbaden som tar vid.

Idéen att människor som vill återvända till sitt hemland ska få hjälp med det var lika enkel och human då som den är nu. En anledning till att frågan länge varit vilande är den klassiska svenska situationen där man står med ena foten i medmänsklighet och den andra i förnekelse, och hoppas att ingen märker att inget rör sig framåt. Migrationskrisen för tio år sedan illustrerar detta utmärkt. Möjligen handlar det också om den svenska paradoxen: vi kan uppfinna Spotify, men förmår fortfarande inte att prata sansat om flyktingar utan att några skriker fascism.

Lösningen finns inte i att fler lokalpolitikers skriftliga svar till regeringen sprids på sociala medier. Den finns i något enklare: historieböckerna. Frivillig återvandring är inte en klase bananer som blir bruna över en natt. Den som inte minns sin egen historia riskerar snarare att till slut debattera mot själv, bara för att förlora.

Medan högern pratar om återvandring och vänstern pratar om att inte prata återvandring undrar många om det fortfarande går några direktflyg till en verklighet med mindre indignation och mer sans. Kanske, bara kanske, kan förnuftet segra där.