Den som inte har besökt den italienska staden Pisa har nåt att se fram emot. Staden ligger vackert en bit söder om Genua, vid floden Arno. Staden är väl mest känd för sitt lutande torn som började byggas 1177 och stod färdigt först drygt 100 år senare.
Jag har läst nånstans att om man iakttar tornet tillräckligt länge, kan man få känslan av att tornet står helt vertikalt och att det är man själv som lutar, varpå viss svindel kan uppstå. Jag vet inte om det stämmer, men låt oss kalla det för Pisasyndromet.

Torsdagen den 2 oktober diskuterades Donald Trump i SVT:s Skavlan. Gäster för kvällen var Anton Osika, grundare av it-företaget Loveable, Sara Wimmercranz, entreprenör, journalisterna Olof Lundh och Malin Ekman samt Carl Bildt. Alla runt bordet var överens om att Trump är en förfärlig person och de flesta av dem förstod inte hur en majoritet av det amerikanska folket kunde välja honom till sin president – alla utom Malin Ekman. Och det var i den rollen hon var inbjuden till kvällens Skavlan.

Malin Ekman försökte förklara olusten hos stora delar av USA:s befolkning att välja den demokratiska presidentkandidaten, men det var som att prata för döva öron. Motståndet i studion var lika kompakt som den opinionsundersökning som visar att 80 procent det svenska folket skulle ha föredragit Kamala Harris som POTUS. Donald Trump är ju en Hemsk Människa.

Programmet har på sociala medier skällts för att ta ställning för Kamala Harris och att detta är ett exempel på att public service är starkt vänsterlutande. SVT och SR skulle därmed vara vårt medialandskaps lutande Pisatorn, men som inte väcker svindel utan ilska hos många som länge betraktar det.

Skillnaden mellan tornet i Pisa och de svenska medierna är dock väsentlig. Tornet är byggt på dålig grund. Vad gäller vårt svenska Public service beträffar står byggnaderna stadigt förankrade, men själva grunden för dem lutar kraftigt.

Det långa socialdemokratiska maktinnehavet, avbrutet av endast några få borgerliga mandatperioder, har skapat en samhällelig grund där vänsterpolitiken gjutits in snett och djupt. Där till och med rätt extrem vänsterpolitik har blivit något att försvara som om kritiken mot det var ett hot mot själva det demokratiska statsskicket. Där socialdemokratiska ledare har kunnat vänslas med diktatorer som Fidel Castro och Robert Mugabe samt terroristledare som Yassir Arafat, utan att detta skapat förvåning eller höjt ögonbryn.

Det har i stället ansetts som helt normalt, ja föredömligt som omsorg om den tredje världen. Att folken i den tredje världen inte har tillfrågats har spelat mindre roll.

Denna mer än ett halvt sekel långa marinering i vänsterpolitik har förstås fått en befolkning som uppfattar vänsterlutningen som det normala. Det vore faktiskt konstigt om det inte vore så.

Den har förstås också gett oss journalister som automatiskt ser åsikter från höger om mitten med misstänksamhet. Och de agerar, reagerar och skriver därefter, för de vet inget annat.
Att en rutinerad journalist som Janne Josefsson – i yngre dagar själv ivrig vänster – har kallat den dåvarande Journalisthögskolan för Kommunisthögskolan är inte för intet.

Pisasyndromet, att ens hjärna vänjes vid att det onormala blir normalt, att nära kontakter med diktatorer blir ett försvar för demokratin, och att krig, som i Ryssland, kan bli en ”speciell militär operation” är förstås mindre utbrett här hemma än på flera andra håll i världen. Dels är Sverige mer sekulärt än de flesta länder, dels är den politiska styrningen avsevärt större i länder som i extremfallet Nordkorea, där inflödet av information från omvärlden är i stort sett obefintligt.

Men Pisasyndromet har påverkat även oss. Så när journalisten Malin Ekman försökte servera olika perspektiv på verkligheten, blev hon den farligt onormala runt bordet i Skavlan, som av de övriga måste tystas ned, som vore hon den Hemske Trumps vikarie.

Få 6 månaders obegränsad läsning – för bara 79kr

Månadens erbjudande

Obegränsad tillgång till allt innehåll på fokus.se och i appen
Nyhetsbrev varje vecka
Avsluta när du vill