Protester utan att hemfalla till hat
Är det inte ironiskt att många i väst sitter på sina höga hästar medan det är israeler som gör jobbet - och dessutom snyggare än vi sett i väst?
Häromkvällen hölls demonstrationer i Tel Aviv mot kriget i Gaza. Israels egen befolkning demonstrerade mot Benjamin Netanyahus förda politik i Gazakriget. Protesterna var inte de första i sitt slag.
I slutet av december 2024 hade nästan 1700 demonstrationer ägt rum i Israel sedan den 7 oktober 2023. Åtminstone tio av dem hade fler än hundra tusen deltagare. Den största demonstrationen sedan kriget mot Hamas, ägde rum i september 2024 med trehundra tusen demonstranter endast i Tel Aviv. Gemensamt för dem alla har varit att israeliska gisslan i Gaza ska hämtas hem, att regeringen ska avgå samt att kriget i Gaza ska upphöra.
Inte ett enda antisemitiskt uttalande har hörts. Ingen myndighetsanställd har klätt ut sig till Ulf Kristersson eller velat skicka honom till Haag för att han har blod på händerna. Inte heller har det skanderats att något land ska utrotas. Det funkar tydligen alldeles utmärkt att demonstrera utan hatiska inslag.
De israeler som enträget demonstrerat i Israel tar till gatorna av olika skäl, men de illustrerar främst två viktiga principer som lätt försvinner i det mediala bruset. Dels åberopar de medmänsklighet, att araber och Gazabor ska skonas från krig och att israeliska gisslan ska hämtas hem. Dels åberopas en högre moral, något som sett till alla moraliska övertoner här hemma ironiskt nog tenderar att helt försvinna i diskussionen.
För Theodor Herzl, sionismens fader, skulle Israel inte bli som vilket annat land som helst. Det skulle vara ett moraliskt ljus för alla andra nationer. Israels landsfader, David Ben Gurion, var inte sen med att stämma in i Herzls vision. Israel har dock utvecklats på olika sätt och i olika riktningar.
Emellertid är det den högre moralen, ständigt återkommande i judisk, sionistisk och israelisk historia, som vi ser på Israels gator. Det är moralen om att vara god utan att för den sakens skull huka under. Israeliska demonstranter ropar således ett finare budskap än dem vi ser på svenska demonstrationer. Och märkligt nog samtidigt som deras land får klä skott för allsköns tankar om hur Israel egentligen är som land.
Är det inte ironiskt att många i väst sitter på sina höga hästar medan det är israeler som gör jobbet - och dessutom snyggare än vi sett i väst? Demonstrationerna är inte till för att blidka västerlänningar och deras misstro mot Israel. De är genuina och springer, historiskt sett, ur det judiska och sionistiska arvet att vilja åstadkomma något utöver det vanliga.
För dem som ser Israel som roten till allt ont i världen kan protesterna vid en första anblick bekräfta deras världsbild; se, även israeler har fått nog av Israel. De som i Israel endast ser misslyckanden, och jag kollar åt Göran Rosenbergs håll nu, är detta bara det senaste misslyckandet i ett projekt som borde ha avslutats för länge sedan. Kanske direkt efter Ben Gurion. De som vill få sin världsbild bekräftade tar tillfället i akt. Men då har de knappt skrapat på ytan. För det vi ser är en illustration av det dynamiska inre livet i Israel.
Häromkvällen hölls demonstrationer i Tel Aviv mot kriget i Gaza. Israels egen befolkning demonstrerade mot Benjamin Netanyahus förda politik i Gazakriget. Protesterna var inte de första i sitt slag.
I slutet av december 2024 hade nästan 1700 demonstrationer ägt rum i Israel sedan den 7 oktober 2023. Åtminstone tio av dem hade fler än hundra tusen deltagare. Den största demonstrationen sedan kriget mot Hamas, ägde rum i september 2024 med trehundra tusen demonstranter endast i Tel Aviv. Gemensamt för dem alla har varit att israeliska gisslan i Gaza ska hämtas hem, att regeringen ska avgå samt att kriget i Gaza ska upphöra.
Inte ett enda antisemitiskt uttalande har hörts. Ingen myndighetsanställd har klätt ut sig till Ulf Kristersson eller velat skicka honom till Haag för att han har blod på händerna. Inte heller har det skanderats att något land ska utrotas. Det funkar tydligen alldeles utmärkt att demonstrera utan hatiska inslag.
De israeler som enträget demonstrerat i Israel tar till gatorna av olika skäl, men de illustrerar främst två viktiga principer som lätt försvinner i det mediala bruset. Dels åberopar de medmänsklighet, att araber och Gazabor ska skonas från krig och att israeliska gisslan ska hämtas hem. Dels åberopas en högre moral, något som sett till alla moraliska övertoner här hemma ironiskt nog tenderar att helt försvinna i diskussionen.
För Theodor Herzl, sionismens fader, skulle Israel inte bli som vilket annat land som helst. Det skulle vara ett moraliskt ljus för alla andra nationer. Israels landsfader, David Ben Gurion, var inte sen med att stämma in i Herzls vision. Israel har dock utvecklats på olika sätt och i olika riktningar.
Emellertid är det den högre moralen, ständigt återkommande i judisk, sionistisk och israelisk historia, som vi ser på Israels gator. Det är moralen om att vara god utan att för den sakens skull huka under. Israeliska demonstranter ropar således ett finare budskap än dem vi ser på svenska demonstrationer. Och märkligt nog samtidigt som deras land får klä skott för allsköns tankar om hur Israel egentligen är som land.
Är det inte ironiskt att många i väst sitter på sina höga hästar medan det är israeler som gör jobbet – och dessutom snyggare än vi sett i väst? Demonstrationerna är inte till för att blidka västerlänningar och deras misstro mot Israel. De är genuina och springer, historiskt sett, ur det judiska och sionistiska arvet att vilja åstadkomma något utöver det vanliga.
För dem som ser Israel som roten till allt ont i världen kan protesterna vid en första anblick bekräfta deras världsbild; se, även israeler har fått nog av Israel. De som i Israel endast ser misslyckanden, och jag kollar åt Göran Rosenbergs håll nu, är detta bara det senaste misslyckandet i ett projekt som borde ha avslutats för länge sedan. Kanske direkt efter Ben Gurion. De som vill få sin världsbild bekräftade tar tillfället i akt. Men då har de knappt skrapat på ytan. För det vi ser är en illustration av det dynamiska inre livet i Israel.
