Regelbaserad världsordning ett sekulärt påvedöme

Den ”regelbaserade världsordningen” utmanas. Så sägs det.

Efter USA:s ingripande i Venezuela fick experter på internationell rätt utrymme i svensk media att uttrycka sin oro och varna för varthän vi är på väg. Statsministern och andra politiker har betonat vikten av att följa folkrätten.

Det är tydligt att djupt liggande antaganden föreligger här: Att folkrätten existerar lika verkligt som inhemsk lag. Och att den är av godo.

Tron på folkrätten hör till de övertygelser som i det närmaste hållits som heliga i Europa sedan andra världskriget, kanske mest av allt i Sverige. Generationer har undervisats om det förträffliga i FN och de mänskliga rättigheterna. Konflikter ska lösas genom diplomati, inte med våld. Visst finns det länder som inte nått lika långt som vi, där svärdet fortfarande får råda, men då är det desto viktigare att vi föregår med gott exempel. Man predikar för dessa primitiva, som ännu inte sett ljuset, via ambassader, biståndsorgan och NGO:er.

Det gäller att sprida läran: den rätta värdegrunden.

Låter det bekant? Självförträffligheten, trosbekännelsen, missionen. Detta är kristendomens universalistiska impuls. Folkrättsjuristerna är dess prästerskap, de internationella domstolarna dess Vatikan. Den regelbaserade världsordningen har blivit ett sekulärt påvedöme, komplett med heliga texter, domstolar och moralisk universalism.

Vad som motiverar dessa trosartiklar tycks vara rädslan för alternativet. Argumentet som återkommer är: ”Om vi i väst ignorerar folkrätten, hur kan vi då klandra Putin? Och vad skulle hindra Kina från att invadera Taiwan?”

Men just Putin är tvärtom ett tydligt exempel på folkrättens ihålighet. Ryssland invaderade Ukraina utan att någon ”världspolis” ingrep. Det som hindrar Putin från att gå ännu längre, att använda kärnvapen eller invadera Baltikum, är inte någon nyvunnen respekt för folkrätten, utan fruktan för repressalier, ytterst västerländska vapen. Det är också detta, och inget annat, som hittills fått Kina att avstå från äventyr kring Taiwan.

Ett motsatt argument kan framföras: att Donald Trumps vilja att använda militärt våld för amerikanska intressen kan verka avskräckande på Ryssland och Kina. Men just detta väcker folkrättsförespråkarnas motvilja. Man vill inte förlika sig med en värld baserad på maktpolitik och egenintresse, den mellanstatliga motsvarigheten till det naturtillstånd Hobbes beskrev som ”ständig fruktan och fara för våldsam död”.

Här ligger dock tankefelet. Inom ett land vilar lagarnas kraft på statens våldsmonopol. Det är detta som gör lagen till lag, inte bara moraliska normer. På den internationella arenan finns inget sådant monopol: ingen global regering, armé eller polisiär makt. Folkrätten saknar därför de mekanismer som gör lag till lag.

Vad som återstår är normer, att respektera eller kränka. Folkrätten är alltså inget vi kan luta oss mot. I slutändan är det enda som skyddar oss våra vapen och vår vilja att använda dem.

Yair Elsner är skribent och masterstudent i filosofi vid Tel Aviv University, med fokus på politisk filosofi