Regeringen tror att jorden är platt

I ett paket med flera grundlagsändringar föreslog regeringen förra veckan att det bör stå i Regeringsformen att abort är en rättighet. Och alla andra partier verkar hålla med. Det är på flera sätt – juridiskt, moralfilosofiskt och politiskt – ett haveri; ett uttryck för frånvaro av tänkande.

Till att börja med finns det ingen ”aborträtt”, vare sig i den filosofiska naturrätten eller enligt någon internationell rättighetskonvention, som tvärtom fastslår rätten till liv som den första av alla rättigheter. I FN:s barnkonvention, som inkorporerats i svensk lag, står tydligt att varje barns rätt till liv är oberoende av någon utomståendes bedömning och att varje stat måste säkerställa att barn alltid överlever och kan utvecklas. En konstruktion av politisk vilja är, oavsett vad den kallas, bara det. Men ingen rättighet.

Det leder över till frågan om att skriva in konkret politik i grundlagen, som att grundlagsfästa antalet jobbskatteavdrag eller kärnreaktorer. Fram tills nu har det rått rimlig politisk konsensus om att det inte bör göras eftersom det reducerar grundlagen till ett politiskt klotterplank. Förändringen hänger förmodligen samman med en ny demokratisyn som sakta men säkert sprider sig och får stöd, hos de politiska eliterna i alla fall, och som definierar demokrati som åsiktsgemenskap. En utveckling som på allvar utmanar demokratin och vad den verkligen är: ett sätt för fredlig lösning av värdekonflikter. På den här punkten verkar det ha tänkts, men helt fel.

Det absurda kopplat till sakfrågan som nu är aktuell visar sig då det inte finns någon grundlagsfäst rätt till vård, till exempel cancerbehandling, i tid. Det vill säga till sådant som räddar liv.

På ett praktiskt plan rör det sig om ren plakat- och symbolpolitik. Den föreslagna grundlagsformuleringen säger att ”den som är gravid” ska ha ”rätt att avbryta sin graviditet enligt bestämmelser som meddelas i lag”. Med det skulle faktiskt både Polens och Floridas abortlagar, som i retoriken har angetts som mystiska men akuta hot mot Sveriges, vara förenliga med den ändrade svenska grundlagen. De är ju lagar.

Uttrycket ”den som är gravid” blir sorglig grädde på det redan sorgliga moset. Det är alltså inte en kvinna som får avbryta graviditeten utan ett neutrum. ”Kvinnans rätt till sin kropp” – utom den ofödda kvinnans då – har alltid varit abortförespråkarnas stridsrop. Det tycks dock höra till svunna, omoderna tider. Regeringen bekräftar istället att den hyser den icke-vetenskapliga trosföreställningen att också en karl kan vara gravid. Det vill säga, ett hittepå, på samma nivå som tanken att det finns en ”aborträtt”.

I vår grundlag ska vi alltså nu snart, om alla våra styrande får som de vill, kunna botanisera bland trosföreställningar på samma kognitiva nivå som den om att jorden är platt. Grattis, Sverige…

Thomas Idergard är katolsk präst