Regeringens självdestruktiva u-sväng
Utrikespolitik spelar en negligerbar roll för valutgången. Regeringens kovändning om Israel har skapat gnissel till ingen nytta alls.
It’s the economy, stupid är en av världens mest kända politiska slogans. Den myntades av en av Bill Clintons kampanjchefer, James Carville, inför presidentvalet 1992 och skulle hjälpa kampanjarbetarna att hålla budskapsdisciplin och undvika att förlora sig i polemiskt tacksamma men icke valvinnande frågor. Som exempelvis det första Gulfkriget, där den sittande presidenten George Busch d.ä. invaderat Irak.
Jag kom att tänka på Carville när SVD/Demoskop i dagarna släppte en undersökning som visar att statsminister Ulf Kristersson popularitet bara den senaste månaden har störtdykt med sju procent. Främst är det Tidöväljare som har tappat förtroendet för statsministern, och som Demoskops chef Johan Martinsson säger till SvD: ”Det är naturligt att misstänka att det har att göra med diskussionen om Israel.”
Han syftar på den u-sväng i hållningen till Israel som statsministern överraskande annonserade på X den 31 juli, då han bland annat meddelade att ”Sverige kräver därför att EU så snart som möjligt fryser handelsdelen i associeringsavtalet”, med syftning på den judiska staten. Omsvängningen genererade hård internkritik inom Moderaterna, såväl fnurror på tråden med koalitionspartnern KD och Ebba Bush som hård kritik från Tidöpartnern SD och Jimmie Åkesson.
Vad berodde då detta lappkast i Israelpolitiken på? Thomas Gür föreslår ett antal intressanta förklaringar i denna tidning, inklusive den på sociala medier klart vanligaste: Moderaterna vill ha bort denna höggradigt polariserande fråga från dagordningen inför nästa års valrörelse. Varvid vi är tillbaka till James Carville och det där med att fokusera på valvinnande frågor. Vilka frågor vinner svenska val?
Det är inte helt enkelt att vikta de olika undersökningarna. Men ett försök, med flertalet siffor, hämtade från undersökningar utförda av SVT Valu och Göteborgs Universitet/SCB, ger vid handen att de viktigaste valfrågorna de senaste trettio åren har varit, i tur och ordning: 1. sjukvård, 2. skola/utbildning, 3. arbetslöshet, 4. ekonomi, 5. invandring och integration, 6. skatter, 7. miljö/klimat, 8. lag och ordning/brottslighet, 9. äldreomsorg och välfärd, 10. energi/kärnkraft.
Således ingen utrikespolitik så långt ögat når. Och endast två frågor av den polemiska typ som får aktivister att måla plakat och ge sig ut på gator och torg, eller nätkrigare att vässa invektiven och stämpla hånskrattande emojis i diskussionstrådarna.
Utrikespolitik i allmänhet och Palestinafrågan i synnerhet kommer med andra ord att spela ingen eller en negligerbar roll för valutgången 2026, oavsett nivån av gallsyra i det så kallade offentliga samtalet. Enligt Novus senaste undersökning kommer valet 2026 att handla om sjukvård, skola samt lag och ordning.
Så alldeles bortsett från att Palestinavänstern aldrig skulle får för sig att rösta på Moderaterna ändå, så har Ulf Kristersson alltså kastat en skiftnyckel i moderaternas, regeringens och Tidösamarbetets maskineri – till ingen nytta alls. Han borde i stället ha låtit de rödgröna, om de så önskade, att slösa sin valkampanj på att skrika sig hesa om Palestina, och själv ha fokuserat sin valrörelse på frågor som faktiskt vinner val.
Inför valåret 2026 borde statsministern rekrytera en egen James Carville.
It’s the economy, stupid är en av världens mest kända politiska slogans. Den myntades av en av Bill Clintons kampanjchefer, James Carville, inför presidentvalet 1992 och skulle hjälpa kampanjarbetarna att hålla budskapsdisciplin och undvika att förlora sig i polemiskt tacksamma men icke valvinnande frågor. Som exempelvis det första Gulfkriget, där den sittande presidenten George Busch d.ä. invaderat Irak.
Jag kom att tänka på Carville när SVD/Demoskop i dagarna släppte en undersökning som visar att statsminister Ulf Kristersson popularitet bara den senaste månaden har störtdykt med sju procent. Främst är det Tidöväljare som har tappat förtroendet för statsministern, och som Demoskops chef Johan Martinsson säger till SvD: ”Det är naturligt att misstänka att det har att göra med diskussionen om Israel.”
Han syftar på den u-sväng i hållningen till Israel som statsministern överraskande annonserade på X den 31 juli, då han bland annat meddelade att ”Sverige kräver därför att EU så snart som möjligt fryser handelsdelen i associeringsavtalet”, med syftning på den judiska staten. Omsvängningen genererade hård internkritik inom Moderaterna, såväl fnurror på tråden med koalitionspartnern KD och Ebba Bush som hård kritik från Tidöpartnern SD och Jimmie Åkesson.
Vad berodde då detta lappkast i Israelpolitiken på? Thomas Gür föreslår ett antal intressanta förklaringar i denna tidning, inklusive den på sociala medier klart vanligaste: Moderaterna vill ha bort denna höggradigt polariserande fråga från dagordningen inför nästa års valrörelse. Varvid vi är tillbaka till James Carville och det där med att fokusera på valvinnande frågor. Vilka frågor vinner svenska val?
Det är inte helt enkelt att vikta de olika undersökningarna. Men ett försök, med flertalet siffor, hämtade från undersökningar utförda av SVT Valu och Göteborgs Universitet/SCB, ger vid handen att de viktigaste valfrågorna de senaste trettio åren har varit, i tur och ordning: 1. sjukvård, 2. skola/utbildning, 3. arbetslöshet, 4. ekonomi, 5. invandring och integration, 6. skatter, 7. miljö/klimat, 8. lag och ordning/brottslighet, 9. äldreomsorg och välfärd, 10. energi/kärnkraft.
Således ingen utrikespolitik så långt ögat når. Och endast två frågor av den polemiska typ som får aktivister att måla plakat och ge sig ut på gator och torg, eller nätkrigare att vässa invektiven och stämpla hånskrattande emojis i diskussionstrådarna.
Utrikespolitik i allmänhet och Palestinafrågan i synnerhet kommer med andra ord att spela ingen eller en negligerbar roll för valutgången 2026, oavsett nivån av gallsyra i det så kallade offentliga samtalet. Enligt Novus senaste undersökning kommer valet 2026 att handla om sjukvård, skola samt lag och ordning.
Så alldeles bortsett från att Palestinavänstern aldrig skulle får för sig att rösta på Moderaterna ändå, så har Ulf Kristersson alltså kastat en skiftnyckel i moderaternas, regeringens och Tidösamarbetets maskineri – till ingen nytta alls. Han borde i stället ha låtit de rödgröna, om de så önskade, att slösa sin valkampanj på att skrika sig hesa om Palestina, och själv ha fokuserat sin valrörelse på frågor som faktiskt vinner val.
Inför valåret 2026 borde statsministern rekrytera en egen James Carville.
