Rent judehat på svenska gator och torg
Demonstrationen i Umeå sker inte i ett vakuum. Palestinarörelsen har under snart två års tid bit för bit flyttat gränserna för det acceptabla.
Mitt i Umeå dinglar två dockor, föreställande judiska fångar i randig pyjamas med Davidsstjärnan väl synlig, från snaror. Syftet är inte att uppmärksamma Förintelsens offer. Tvärtom. Arrangören ifråga vill politisera Förintelsen – och förnedra judar.
Demonstrationen i Umeå sker inte i ett vakuum. Palestinarörelsen har under snart två års tid bit för bit flyttat gränserna för det acceptabla. De första demonstrationerna skedde redan i oktober 2023. Tidigt lyckades rörelsen sälja in massakern på civila israeler som palestiniers befrielsekamp. Påhejade av vänsterrörelser i väst gick budskapet hem hos många.
Sen kom de antisemitiska ropen. Men de rättfärdigades som en del av kriget; om israeler dödar urskillningslöst så måste palestiniers försvarare åtminstone kunna vädra sin frustration, löd tankegången. Därefter kom talet om folkmord, något som okritiskt och ideologiskt anammats av bland annat Vänsterpartiet och delar av svenska folket. Hela tiden har palestinarörelsen målat bilden av att de slår underifrån, medan de i själva verket har underblåst hat och hot. Till och med misstankar om hets mot folkgrupp har de borstat av sig.
Politiseringen av Förintelsen i spåren av det senaste Gazakriget speglar en bredare trend, där Förintelsen övergår från att vara en historisk händelse som drabbade judar till att bli en ny förbannelse för judar. Nu förväntas alla judar svara på frågan om hur de som en gång överlevde Förintelsen kan utsätta andra för kriget i Gaza.
Här sker också något annat. Dels förvandlas judar, oavsett nationalitet och hemvist på jordklotet, till israeler. Dels blir judar ett kollektiv som förväntas svara mot betraktarens föreställningar om dem i relationen till Gazakriget. Man avkrävs en åsiktsförklaring om var man som jude står i frågan om Israels krig mot Hamas. En liknande förväntan finns inte på någon annan grupp i världens alla rådande konflikter.
Konflikten i Mellanöstern är en konflikt mellan israeler och palestinier. Kriget i Gaza står mellan Israel och islamistiska Hamas. Närmare 75 procent av israelerna vill få hem gisslan och se ett slut på kriget, vilket också har satt sin prägel på det politiska livet i landet. Det krävs då en särskild okunnighet, därtill en politisk illvilja, att anse alla judar – döda som levande – är skyldiga till kriget.
Situationen i Gaza hade kunnat illustreras på otaliga sätt. De som iscensätter en installation har tid att både tänka på sitt budskap och noga välja rekvisita. Nu tror jag inte att personerna bakom demonstrationen inte hade tänkt färdigt. Inte heller att rekvisitan för den så kallade konstinstallationen var svårtillgänglig. De har tänkt. Högt och tydligt. Budskapet var just den oförblommerade antisemitismen de gav uttryck för, något som blivit ett vanligt inslag på svenska gator och torg.
Mitt i Umeå dinglar två dockor, föreställande judiska fångar i randig pyjamas med Davidsstjärnan väl synlig, från snaror. Syftet är inte att uppmärksamma Förintelsens offer. Tvärtom. Arrangören ifråga vill politisera Förintelsen – och förnedra judar.
Demonstrationen i Umeå sker inte i ett vakuum. Palestinarörelsen har under snart två års tid bit för bit flyttat gränserna för det acceptabla. De första demonstrationerna skedde redan i oktober 2023. Tidigt lyckades rörelsen sälja in massakern på civila israeler som palestiniers befrielsekamp. Påhejade av vänsterrörelser i väst gick budskapet hem hos många.
Sen kom de antisemitiska ropen. Men de rättfärdigades som en del av kriget; om israeler dödar urskillningslöst så måste palestiniers försvarare åtminstone kunna vädra sin frustration, löd tankegången. Därefter kom talet om folkmord, något som okritiskt och ideologiskt anammats av bland annat Vänsterpartiet och delar av svenska folket. Hela tiden har palestinarörelsen målat bilden av att de slår underifrån, medan de i själva verket har underblåst hat och hot. Till och med misstankar om hets mot folkgrupp har de borstat av sig.
Politiseringen av Förintelsen i spåren av det senaste Gazakriget speglar en bredare trend, där Förintelsen övergår från att vara en historisk händelse som drabbade judar till att bli en ny förbannelse för judar. Nu förväntas alla judar svara på frågan om hur de som en gång överlevde Förintelsen kan utsätta andra för kriget i Gaza.
Här sker också något annat. Dels förvandlas judar, oavsett nationalitet och hemvist på jordklotet, till israeler. Dels blir judar ett kollektiv som förväntas svara mot betraktarens föreställningar om dem i relationen till Gazakriget. Man avkrävs en åsiktsförklaring om var man som jude står i frågan om Israels krig mot Hamas. En liknande förväntan finns inte på någon annan grupp i världens alla rådande konflikter.
Konflikten i Mellanöstern är en konflikt mellan israeler och palestinier. Kriget i Gaza står mellan Israel och islamistiska Hamas. Närmare 75 procent av israelerna vill få hem gisslan och se ett slut på kriget, vilket också har satt sin prägel på det politiska livet i landet. Det krävs då en särskild okunnighet, därtill en politisk illvilja, att anse alla judar – döda som levande – är skyldiga till kriget.
Situationen i Gaza hade kunnat illustreras på otaliga sätt. De som iscensätter en installation har tid att både tänka på sitt budskap och noga välja rekvisita. Nu tror jag inte att personerna bakom demonstrationen inte hade tänkt färdigt. Inte heller att rekvisitan för den så kallade konstinstallationen var svårtillgänglig. De har tänkt. Högt och tydligt. Budskapet var just den oförblommerade antisemitismen de gav uttryck för, något som blivit ett vanligt inslag på svenska gator och torg.
