Samvetet handlar inte om åsikter utan om sanning

Sveriges Radio avslöjade häromveckan att de flesta biskopar i samfundet Svenska kyrkan godkänner prästkandidater som inte vill viga samkönade par, trots att Svenska kyrkan reviderade teologin när svenska staten ändrade sin juridiska definition av äktenskap 2009. Men Svenska kyrkan har då hittills accepterat enskilda prästers samvetsfrihet. 

För drygt tio år sedan var samvetsfriheten mycket omdiskuterad i svensk offentlighet utifrån några rättsfall med barnmorskor som av samvetsskäl inte ville medverka i aborter. De emotionella utbrott av gigantiska proportioner som mötte dessa fall blev en bekräftelse av en förståelse av begreppet ”samvete” som ett knippe privata åsikter som driver en persons moraliska beslut bara genom att vara extra starka.

Men det är inte den filosofiska förståelsen, och termen kommer från moralfilosofin. Samvetet har inget att göra med åsikter, som är något flyktigt som kan ändras. I stället är samvetet en persons förmåga att fälla omdömen om det rätta handlandet i konkreta valsituationer, utifrån kunskap om grundläggande principer för det moraliskt goda. Det vill säga om något objektivt.

Samvetets relation till kunskap framgår faktiskt av den ordagranna betydelsen av de grekiska, latinska och svenska termerna för samvete, som alla tre betyder ”med kunskap”: att sam-veta är att veta och göra på en gång. 

Samvetet applicerar alltså moralisk kunskap, både logisk och erfarenhetsbaserad, på nya, praktiska situationer. En sådan kunskap måste tillföras på olika sätt. Och det är vad som menas med att samvetet formeras. Barnuppfostran är normalt sett den längsta processen av samvetsformering men det finns förstås flera andra.

När skiftande, individuellt tyckande blir enda moraliska måttstock – ”ingen har rätt att tala om för mig hur jag ska leva mitt liv!” – avlövas samvetet både roll och betydelse. Det övergripande målet för moraliskt handlande blir att vara i samklang med sig själv. Objektiv moral – den som till exempel gör det möjligt för oss att lagföra krigsförbrytare – avvisas som dömande, och moralisk relativism blir enda acceptabla position utifrån tron på ”tolerans” som enda allmängiltiga värde. Då finns heller ingen kunskap, det vill säga sanning, att förvärva om vad som är gott och rätt för en människa för uppfyllandet av hennes mänskliga natur och det gemensamma goda. Och då finns inget behov av samvete. En återkommande uttryckt rädsla för att ge människor dåligt samvete bekräftar detta.

Därför blir samvetsfriheten, för barnmorskor som inte vill medverka till abort eller svenskkyrkliga präster som vidhåller en traditionell kristen syn på äktenskapet, inte bara svårförståelig utan provocerande. Personerna i fråga anses ju bara ha letat fram en subjektiv åsikt och sedan ställt krav på sin arbetsgivare att få vara i samklang med sina känslor. En sådan kritik kan inte se konflikten i samvetet som formats av kunskap om det mänskliga livets värdighet när abortlagstiftningen kräver att ett yrke som går ut på att hjälpa liv till världen ska göra motsatsen. Eller konflikten i samvetet som formats av kunskap om Bibelns syn på sexualitet när sekulär politik kräver att få tolkningsföreträde i religiöst ämbetsutövande.

De barnmorskor eller präster som vill ha frihet att följa sitt samvete är inte de som vill tvinga något på någon annan. När de förvägras friheten att få handla i enlighet med den moraliska kunskapen är det de som blir offer för hur andra vill tvinga på dem något som går emot essensen i deras yrkeskall. Därför kan dessa exempel inte jämföras med att, som det ibland vulgärt har gjorts i debatten, en anställd på hamburgerkedjan McDonald’s av ”samvetsskäl” skulle vägra servera kött.

Frågan hur vi får moralisk kunskap och vad som är sant på moralens område är förstås lika central som omdiskuterad i filosofin genom dess historia. Här beror svaret på skola och inriktning och resultatet avgörs av argumentens kvalitet.

Men det postmoderna motståndet mot tanken på att det finns sådan kunskap är vad som gör det omöjligt att ens förstå och värdera krav på samvetsfrihet. 

Thomas Idergard är katolsk präst