Schibsteds nya avgift liknar utpressning

Schibsteds nya pålaga ”Annonsval” är ett klassiskt exempel på hur stora mediehus prioriterar vinst framför konsumenters integritet och frihet. Från och med den 13 mars i år tvingas besökare på sajter som Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Omni välja: acceptera omfattande datainsamling för personanpassad reklam – eller betala 49 kronor i månaden (39 för prenumeranter). Inget tredje alternativ. Inga gratisval längre. Även den lojale prenumeranten, som redan betalar för journalistiken, tvingas betala extra för att slippa bli spårad som reklammål.

Det är inte bara tekniskt krångel med cookies. Det är en principiell attack mot rätten till privatliv. Schibsted hänvisar till EU:s strängare dataskyddsregler och ett hotande intäktsbortfall på upp till 500 miljoner kronor årligen. Men i stället för att investera i bättre annonsering utan spårning eller höja prenumerationspriserna öppet så lägger de en dold avgift på dem som värnar sina data. Det liknar utpressning: betala eller bli exploaterad. Som dataskyddsjurister och EU-grupper har pekat på, ligger det farligt nära att sälja rätten till integritet.

Kommer folk i större omfattning att välja bort Schibsteds publikationer till förmån för fria medier? Troligen ja. Många vanliga läsare, särskilt de som redan är irriterade över annonser och spårning, kommer att vända sig till oberoende nyhetssajter, poddar, nyhetsbrev eller public service som SVT och SR som inte (ännu) infört liknande modeller. Varför betala dubbelavgift för en tidning när man kan få kvalitetsjournalistik billigare eller gratis någon annanstans? När det gäller unga och budgetmedvetna kan det innebära att Schibsted förlorar en hel generation läsare. Konkurrenter som Bonnier eller mindre aktörer kan vinna mark genom att inte följa efter – åtminstone initialt.

Men det värsta är de långsiktiga konsekvenserna för mediekonsumtionen. Detta nya påhitt fördyrar möjligheten att ta del av många olika publikationer. En prenumerant på Svenska Dagbladet som vill läsa Aftonbladet eller Omni vid sidan om får plötsligt betala extra på varje sajt. Mångfalden krymper. Och om andra mediehus – som NTM eller Stampen – tar efter, vilket inte är helt osannolikt i jakten på intäkter, blir det ännu svårare för vanliga människor att navigera i ett brett medielandskap. Informationsfriheten urholkas när nyheter blir en lyx för dem som har råd att betala för integritet eller nöja sig med en enda källa. Det skapar en klasskillnad i kunskapsinhämtning: de som har råd att betala får bredd, de andra får ensidighet.

Schibsted må kalla det ”val”, men det är inget verkligt val utan en påtvingad extra pålaga som gynnar koncernens balansräkning (kortsiktigt) på bekostnad av läsarnas förtroende (långsiktigt). Journalistiken behöver finansieras, visst – men inte genom att göra privatliv till en betalvägg. Resultatet riskerar att bli ett mer polariserat och mindre diversifierat medieekosystem, där bara de mest engagerade eller välbeställda håller sig uppdaterade på bred front.

Det är inte hållbart för en demokrati som kräver informerade medborgare. Schibsted borde i stället satsa på transparens och alternativa intäktsmodeller. Annars riskerar de högst sannolikt att förlora inte bara läsare utan också sin legitimitet som samhällsviktig aktör.

Merit Wager är bland annat skribent och har i över tjugo år skrivit om migration och andra samhällsfrågor