SD, Israel och en älskad fiendebild
Vänsterns kärlek till sin fiendebild av SD är oöverträffad i svensk politik, men bidrar inte till någon politisk förståelse.
Efter en del förvirring tycks det nu stå klart att regeringen är enig om sin ”nya hårdare linje mot Israel”, inklusive en önskan att ”öka det ekonomiska trycket” på landet. SD är därmed det enda partiet som fortfarande står upp för Israels rätt att försvara sig efter eget huvud.
Detta har i vissa kretsar resulterat i en debatt kring hur man ska se på att ett parti som startades av antisemiter numera är den judiska statens viktigaste tillskyndare.
Människor älskar ofta sina fiendebilder mer än de älskar sina meningsfränder. Vänsterns kärlek till sin fiendebild av SD saknar motstycke i dagens Sverige – en fiendebild som kan sammanfattas i epitet som ”nazister i kostym” eller det nyare och piggare ”nyssnazister”.
Bilden hade en viss relevans på den tiden SD inte ens nådde en promille av rösterna i riksdagsvalen, med enstaka mandat i mindre kommuner. Innan omskrivna partiprogram, innan ”öppen nationalism”, innan mängder av sparkade rasister, innan partisplittringen 2001 där de radikalare blev Nationaldemokraterna, innan 2015 då man sparkade hela ungdomsförbundet SDU.
Och viktigare: innan tiotusental moderater och sossar blev medlemmar och aktiva politiker och innan hundratusentals av dem lade sin röst på partiet. Företagare och arbetare som haft medarbetare och arbetskamrater av utrikes härkomst sedan Hedenhös. Och som aldrig hade kommit på tanken att rösta på 90-talets promilleparti.
Dessa bidrog dessutom till att ytterligare förändra partiet och skulle försvinna på två röda om nu vänsterns konspirationsteori skulle visa sig stämma: att SD bara gått runt och skrockat i mjugg i väntan på rätt tillfälle att kasta masken och hala fram hakkorsen med ett ”Ha, ha, lurade!”. En teori som – om det nu behöver påpekas – är lika rimlig som foliehattandet kring exempelvis fejkade månlandningar eller chippning via covid-vaccin.
Det betyder naturligtvis inte att partiet är felfritt. Bland deras väljare finns folk som skulle rösta Alternativ för Sverige eller värre om dessa hade en chans – av samma skäl som stalinister röstar V eftersom Kommunistiska partiet aldrig skulle ta sig över riksdagsspärren.
Många i SD har också en överdriven tro på graden av nödig assimilation. Alla svenskar måste inte käka skinka och kolla Kalle Anka på julafton, och det går utmärkt att vara syrisk-ortodox i kyrkan eller familjedagen och samtidigt svennebanan på gatan, jobbet och Lundell-konserten. Lojaliteter, hemlandskärlekar och kulturella tillhörigheter är inte ett nollsummespel.
Det finns också en viss kvardröjande instinkt att jävlas med minoriteter, exemplifierat av Rickard Jomshofs årliga motionerande om förbud mot omskärelse av pojkar och mot import av kosher kött – någon större kärlek till religiösa judar eller muslimer återfinns inte i partiet.
SD är som andra partier långt ifrån perfekt. Men att som många av motståndarna envist hänga sig fast vid hur partiet såg ut för 30 eller 35 år sedan är inte särskilt fruktbart om man vill förstå den politiska verkligheten i Sverige i dag.
Och en del av denna politiska verklighet är att SD i dag är det enda partiet i Sverige som inte vikt ner sig för Hamas krigspropaganda, vilket är rätt imponerande i ett läge där samtliga större redaktioner och övriga riksdagspartier har gjort just detta.
Efter en del förvirring tycks det nu stå klart att regeringen är enig om sin ”nya hårdare linje mot Israel”, inklusive en önskan att ”öka det ekonomiska trycket” på landet. SD är därmed det enda partiet som fortfarande står upp för Israels rätt att försvara sig efter eget huvud.
Detta har i vissa kretsar resulterat i en debatt kring hur man ska se på att ett parti som startades av antisemiter numera är den judiska statens viktigaste tillskyndare.
Människor älskar ofta sina fiendebilder mer än de älskar sina meningsfränder. Vänsterns kärlek till sin fiendebild av SD saknar motstycke i dagens Sverige – en fiendebild som kan sammanfattas i epitet som ”nazister i kostym” eller det nyare och piggare ”nyssnazister”.
Bilden hade en viss relevans på den tiden SD inte ens nådde en promille av rösterna i riksdagsvalen, med enstaka mandat i mindre kommuner. Innan omskrivna partiprogram, innan ”öppen nationalism”, innan mängder av sparkade rasister, innan partisplittringen 2001 där de radikalare blev Nationaldemokraterna, innan 2015 då man sparkade hela ungdomsförbundet SDU.
Och viktigare: innan tiotusental moderater och sossar blev medlemmar och aktiva politiker och innan hundratusentals av dem lade sin röst på partiet. Företagare och arbetare som haft medarbetare och arbetskamrater av utrikes härkomst sedan Hedenhös. Och som aldrig hade kommit på tanken att rösta på 90-talets promilleparti.
Dessa bidrog dessutom till att ytterligare förändra partiet och skulle försvinna på två röda om nu vänsterns konspirationsteori skulle visa sig stämma: att SD bara gått runt och skrockat i mjugg i väntan på rätt tillfälle att kasta masken och hala fram hakkorsen med ett ”Ha, ha, lurade!”. En teori som – om det nu behöver påpekas – är lika rimlig som foliehattandet kring exempelvis fejkade månlandningar eller chippning via covid-vaccin.
Det betyder naturligtvis inte att partiet är felfritt. Bland deras väljare finns folk som skulle rösta Alternativ för Sverige eller värre om dessa hade en chans – av samma skäl som stalinister röstar V eftersom Kommunistiska partiet aldrig skulle ta sig över riksdagsspärren.
Många i SD har också en överdriven tro på graden av nödig assimilation. Alla svenskar måste inte käka skinka och kolla Kalle Anka på julafton, och det går utmärkt att vara syrisk-ortodox i kyrkan eller familjedagen och samtidigt svennebanan på gatan, jobbet och Lundell-konserten. Lojaliteter, hemlandskärlekar och kulturella tillhörigheter är inte ett nollsummespel.
Det finns också en viss kvardröjande instinkt att jävlas med minoriteter, exemplifierat av Rickard Jomshofs årliga motionerande om förbud mot omskärelse av pojkar och mot import av kosher kött – någon större kärlek till religiösa judar eller muslimer återfinns inte i partiet.
SD är som andra partier långt ifrån perfekt. Men att som många av motståndarna envist hänga sig fast vid hur partiet såg ut för 30 eller 35 år sedan är inte särskilt fruktbart om man vill förstå den politiska verkligheten i Sverige i dag.
Och en del av denna politiska verklighet är att SD i dag är det enda partiet i Sverige som inte vikt ner sig för Hamas krigspropaganda, vilket är rätt imponerande i ett läge där samtliga större redaktioner och övriga riksdagspartier har gjort just detta.
