SD-nojan är klassförakt

Klass. Det är inte längre ett begrepp man ofta använder. Inte ens socialdemokrater verkar särskilt sugna på att prata om klass. Kanske känns det för gammaldags och tråkigt. Kanske är man fortfarande rädd för att medelklassen ska skrämmas bort.

Jag har jobbat över tio år inom fackföreningsrörelsen och har sett klassproblematiken inom arbetarrörelsen. För den finns. Tjänstemännen och den välutbildade medelklassen i Stockholm ser med överseende på avsaknaden av stil och finess hos undersköterskor och byggarbetare.

Arbetarklassen har plump humor, ingen kulturell status och hänger inte med i trenderna. När deras fackförbunds styrelse bestämmer att förbundet ska bjuda på enbart vegetarisk mat blir det uppror. Var är vår raggmunk med fläsk?

Där skulle SD kunna passa in bra. SD är också till stora delar ett arbetarparti. Men hos SD saknar alla stil och finess. I alla fall i den bildade storstadsbons ögon. Kulturkrocken mellan SD och Liberalerna är lika stor som mellan arbetarna och den urbana vänsterliberala klassen. Visserligen har SD börjat fånga in särskilt yngre män som studerar vid universiteten, men deras konservatism kommer inte heller passa Liberalerna.

Socialdemokraternas fördel och problem är att de har klassmotsättningarna inom partiet. Den urbana vänsterliberala klassen har i hemlighet svårt att stå ut med de vulgära, men de är trots allt i samma parti och de bildades mission är att rädda arbetarklassen. Kanske från sig själva.

Splittringen inom nuvarande regeringsunderlag går både inom och mellan partier. Det är svårt för den bildade liberalen att stå ut med kusinen från landet som röstar på SD. Han förstår inte, han är dåligt klädd, saknar bildning och säger plumpa saker. Stämningen blir dålig.

Även den mest stockholmska Jan Jönsson-liberal förstår egentligen att kusinen från landet inte är ond. Men att sitta i samma regering tar emot. Då känns det som det känns för den vänsterliberala socialdemokraten när LO-männen vinner en intern strid. Med lite otur drar någon ett skämt om drag queens och liberalerna måste stålsätta sig.

Kanske är det trots allt Socialdemokraterna som har nyckeln till hur man ska komma överens över klassgränserna. De sitter vid samma bord trots sina socioekonomiska motsättningar. När det är släktträff får man bita ihop. Man kanske upptäcker att man gillar kusinen från landet. Eller fjollan från Stockholm. Det kan hända.

Carl Eos har gett ut romanen ”Utanförskap – En berättelse om främlingar” under pseudonymen Teodor Gustafsson.