Semantik som skenlösning – skolans problem snicksnackas inte bort
Språket förnyas medan strukturerna bakom lämnas oförändrade. Att lansera nya begrepp är lättare än att förändra villkoren.
Sverige har blivit skickligt på att använda mjuka och moderna ord om funktionsnedsättning. Men medan språket förskönas består samma systemfel: ojämlikt stöd, bristande uppföljning och beslut som styrs mer av ekonomi än pedagogik. Semantiken har blivit skolpolitikens enklaste åtgärd – och elever med intellektuell funktionsnedsättning är de som förlorar mest.
Språket förnyas ständigt, medan strukturerna bakom ofta lämnas oförändrade. Att lansera nya begrepp är lättare än att förändra de villkor som gör dem nödvändiga.
Språket i utbildningspolitiken är inte bara kosmetik – det är styrning. Och när språket rör sig snabbare än systemen, riskerar retoriken att framstå som reform.
Under de senaste åren har terminologin moderniserats: utvecklingsstörning har blivit intellektuell funktionsnedsättning och särskola benämns numera som anpassad skola. Men medan orden mjuknat har villkoren för elever med omfattande stödbehov inte förbättrats i samma takt. Kommuner organiserar undervisning efter budget snarare än behov.
Särskilda undervisningsgrupper saknar nationella kvalitetskrav. Och staten har fortfarande begränsad kunskap om hur det går för elever med funktionsnedsättning. Riksrevisionen har vid upprepade tillfällen kritiserat Skolverket för bristande statistik, svag uppföljning och otydliga kunskapsprocesser. MFD (Myndigheten för delaktighet), Socialstyrelsen och SPSM (Specialpedagogiska skolmyndigheten) pekar på samma sak: bristande likvärdighet, otillräckliga underlag och systematiska glapp.
Med detta i åtanke, kan terminologiutvecklingen – med sin poetiska retorik dölja befintliga systemfel, i stället för att lösa dem. De ord som tidigare användes – brutala, värdeladdade – beskriver transparent och frankt sin tids sorteringslogik.
Nutidens språk är välpolerat – men dåtidens logik anas i besluten; placeringar görs utan likvärdiga kriterier, specialpedagogisk kompetens fördelas ojämlikt, övergång till vuxenliv följs knappt upp och resurser styr mer än pedagogiska bedömningar. De återkommande lägesrapporterna borde vara en politisk nödbroms, men landar i ett fotnoterat konstaterande.
Begrepp som ”inkludering” och ”funktionsvariation” signalerar välvilja, men riskerar att försvaga problemformuleringar och flytta ansvar från systemnivå till individnivå. ”Inkludering” kan betyda allt från god undervisning till att en elev lämnas ensam i en alltför stor grupp.
I styrdokument fungerar språket som styrning; ”särskilda behov” flyttar fokus från organisationen, ”resurskrävande elev” gör eleven till en kostnadspost och ”särskild undervisningsgrupp” döljer enorma kvalitetsvariationer.
Den som kontrollerar språket kontrollerar spelplanen. När orden inte längre räcker, är det dag att handla. Följande fyra systemåtgärder är nödvändiga för en framtida likvärdig skola:
- Nationell kvalitetsuppföljning av anpassad skola.
- Tydliga kriterier för särskilda undervisningsgrupper.
- Obligatorisk redovisning av stödinsatsers effekt.
- Ett språkbruk som klargör ansvar – inte döljer det.
Språk är makt – men inte neutralt. Mjukare terminologi skapar inte automatiskt en mer inkluderande praktik. Språk och praktik formar varandra, enligt forskningen. Praktiken förändras först när styrning, ansvar och uppföljning omformas. Så länge vi behandlar semantik som en åtgärd fortsätter problemen vara politiskt omhändertagna men praktiskt olösta.
Slut på snack – dags för verkstad! Elever med omfattande stödbehov behöver inte fler omskrivningar. De behöver ett utbildningssystem som fungerar – när språket tar slut.
Anna-Karin Jernberg är leg. lärare och blivande speciallärare.
