Shame on … who?
Ni tycker inte om Trump (inte jag heller). Ni tycker inte om Netanyahu (inte jag heller). Någonstans där tycks ni (men inte jag) gå vilse.
När jag var ung hade jag bilden av att vänstern såg till de utsattas bästa. De tog sig an de mjuka värdena, som till exempel att lön och arbetsschema stod i rimlig relation till varje svensk undersköterskas insats och engagemang.
Vid samma tidpunkt upplevde jag högern som mer känslokall, eller möjligen rationell. De beskrev vad de tyckte krävdes för ökad generell välfärd, som till exempel sänkta skatter som skulle leda till högre BNP och mer pengar i nämnda undersköterskas plånbok. Att de själva skulle få ännu mycket mer hade ju gått att motivera med Jan Björklunds (många år senare) mest spännande punchline:
”Vi liberaler bekämpar fattigdom. Vänstern bekämpar rikedom.”
Var och en som legat på sjukhus kan inte annat än sympatisera med nämnda undersköterskor. De allra flesta är ju kvinnor, det gör att man lätt blir feminist i själen. Det är helt enkelt inte rättvist att undersköterskor (såå viktiga) är tusentals kronor sämre avlönade än (såå viktiga) brandmän.
Att vänstern kom att ställa sig på både de utsattas och kvinnornas sida blev lätt att förstå. För ingen är ju överraskad av att den utsatta oftast också råkar vara kvinna.
Utsatta kvinnor – I’m on your side! Jag mår illa när ni blir fängslade, våldtagna och i tusentals fall avrättade. För vad? För att ni inte vill behöva skyla huvudet på det sätt som makten bestämt. För att ni går i fredliga demonstrationståg där ni hävdar er rätt! Ni önskar att rätten i fråga ska vara något annat än att ni blir lagligt bortgifta före nio års ålder. Och att er påtvingade make kan byta ut er mot en ny nioåring när andan faller på och ännu en ny och ännu en ny – innan lagen säger att: Mer än fyra nioåringar ska han väl ändå inte behöva?
Det har – minst sagt – bubblat i Iran länge nu. Förutom alla demonstrationerna inom landet – med kanske 30–40 000 döda, samlas den persiska diasporan tillsammans med sådana som jag för att demonstrera mot den iranska regimen och deras gränslösa våld mot – inte minst –kvinnor, som av religiösa skäl kan få sina könsorgan bortskurna före avrättning.
För ett par veckor sedan samlades ungefär en halv miljon människor i München.
Men:
Var befann sig den feministiska vänstern? Dels rent fysiskt på plats. Men parallellt och sedan dess även i den sociala mediemiljön. Hur är det möjligt att jag och ni kan enas kring kampen för den svenska undersköterskans värdighet – utan att samtidigt stå sida vid sida till stöd för kvinnorna i Iran?
Det tragiska är att jag tror jag har svaret: Ni tycker inte om Trump (inte jag heller). Ni tycker inte om Netanyahu (inte jag heller). Någonstans där tycks ni (men inte jag) gå vilse. Hur kan politisk ideologi bli viktigare än att rädda liv och miljontals kvinnors värdighet? Hur är det möjligt att vara så pass mycket emot USA och Israel att man hellre, indirekt, tar parti för ett av världens mest ruttna och mest antifeministiska system?
En majoritet av iranierna är för Israels och USA:s handlingar. En majoritet är för Reza Pahlavi som mannen att tillfälligt ta över landet och leda det i en riktning mot ett sekulärt, demokratiskt val där han inte själv avser att kandidera.
Miljontals iranier – i Iran och runt om i världen – är tacksamma för vad Trump och Netanyahu gör – till skillnad från alla andra som bara tittat på medan mullornas hantlangare gjort våld på sitt folk.
Jag skulle stå stadigt vid varje iransk kvinnas sida och hennes hopp om att i framtiden få gifta sig med vem hon vill, i vilka kläder hon vill och utan ett redan sönderskuret könsorgan – oavsett om det var djävulen själv som såg till att ge henne den friheten.
Men den svenska vänstern … Nä, hellre ropar ni er hesa på ”Krossa imperialismen”, ”Krossa sionismen”, krossa allt som strider mot er ideologi. Måtte de svenska undersköterskorna aldrig få höra Trump säga något vackert om dem, för då tar ni väl er hand också från dem?
Avslutningsvis:
Jag säger som Greta: ”Shame on You!” Och jag hoppas att hon prövar detsamma framför en spegel.
Jonas Jonasson är författare. Han är upptagen med att slutföra sin nya bok och eventuella synpunkter därför bör riktas åt annat håll.
