Sjung om studentens spritintag
Supa eller inte supa när den ljusnande framtid är vår.
När studentflaken rullar förbi och skvätter öl på förbipasserande tänker jag att Sveriges relation till alkoholvaror bäst tecknas av den professionella pessimisten E M Cioran: ”Människan är den enda varelse som vägrar vara vad hon är.”
I slutet av maj bredde journalisten Jonatan Loxdal ut harm över ungas alltmer återhållsamma dryckesvanor. Detta fick Ann Heberlein att utsöndra att alkohol är vidrigt i dessa frisinnade tider. Sedan dröjde det inte länge innan polariseringens cupido, Studio ett, ställde parterna mot varandra och reducerade ämnet till ställningskrig mellan drogernas svar på gudstro och ateism.
Normen är problem och normkritik görs systematiskt till en del av problemet. Minoriteten negativa erfarenheter väger till den grad tyngre än majoriteten positiva att de sistnämnda misstänkliggörs. Gastronomi gläntar blott en dörr mot superi. Systembolaget hyllar sitt bidrag till folkhälsan. Förutom att påståendet saknar fog fyllnar det till på skam och skuld. Unga dricker mindre, det visar samstämmiga studier, men samtalet om drickande ligger och ångesthickar i diket.
Vägen missas inte avsiktligt utan på grund av långvarig och politiskt uppmuntrad beroendeproblematik – synen på alkoholvaror är helt enkelt missbrukare. Till skillnad från övriga Europa fäster vi svenskar sällan vikt vid måltidskultur, en kvalitets- och artskillnad som hindrar ett moget, naturligt och lustbetonat levnadssätt. Visst sjunger Loxdal njutningens lov men refrängen stämmer in i brasklappar och referenser till skadeverkningar. Där Heberlein ser romantik ser jag neuros. Där Loxdal vädrar skymning undrar jag om solen någonsin gått upp. Båda drar objektiva växlar på subjektiva upplevelser och preferenser. Principerna förgås i privat moral.
Säg mig hur du förhåller dig till rusdrycker och jag ska säga dig vem du är.
Tro Michel Houellebecqs maning om att inte rädas lyckan eftersom den inte finns och att det går utmärkt att vanhelga öl utan att dricka den.
Tyvärr har palavern om vin och sprit fastnat i korsningen mellan demonstrationståg och A-lagare. Den är i dubbel mening plakat. Personligen föredrar jag funktionell alkoholism framför dysfunktionell debatt, så i väntan på botemedel mot denna folksjukdom hittar ni mig här.
När studentflaken rullar förbi och skvätter öl på förbipasserande tänker jag att Sveriges relation till alkoholvaror bäst tecknas av den professionella pessimisten E M Cioran: ”Människan är den enda varelse som vägrar vara vad hon är.”
I slutet av maj bredde journalisten Jonatan Loxdal ut harm över ungas alltmer återhållsamma dryckesvanor. Detta fick Ann Heberlein att utsöndra att alkohol är vidrigt i dessa frisinnade tider. Sedan dröjde det inte länge innan polariseringens cupido, Studio ett, ställde parterna mot varandra och reducerade ämnet till ställningskrig mellan drogernas svar på gudstro och ateism.
Normen är problem och normkritik görs systematiskt till en del av problemet. Minoriteten negativa erfarenheter väger till den grad tyngre än majoriteten positiva att de sistnämnda misstänkliggörs. Gastronomi gläntar blott en dörr mot superi. Systembolaget hyllar sitt bidrag till folkhälsan. Förutom att påståendet saknar fog fyllnar det till på skam och skuld. Unga dricker mindre, det visar samstämmiga studier, men samtalet om drickande ligger och ångesthickar i diket.
Vägen missas inte avsiktligt utan på grund av långvarig och politiskt uppmuntrad beroendeproblematik – synen på alkoholvaror är helt enkelt missbrukare. Till skillnad från övriga Europa fäster vi svenskar sällan vikt vid måltidskultur, en kvalitets- och artskillnad som hindrar ett moget, naturligt och lustbetonat levnadssätt. Visst sjunger Loxdal njutningens lov men refrängen stämmer in i brasklappar och referenser till skadeverkningar. Där Heberlein ser romantik ser jag neuros. Där Loxdal vädrar skymning undrar jag om solen någonsin gått upp. Båda drar objektiva växlar på subjektiva upplevelser och preferenser. Principerna förgås i privat moral.
Säg mig hur du förhåller dig till rusdrycker och jag ska säga dig vem du är.
Tro Michel Houellebecqs maning om att inte rädas lyckan eftersom den inte finns och att det går utmärkt att vanhelga öl utan att dricka den.
Tyvärr har palavern om vin och sprit fastnat i korsningen mellan demonstrationståg och A-lagare. Den är i dubbel mening plakat. Personligen föredrar jag funktionell alkoholism framför dysfunktionell debatt, så i väntan på botemedel mot denna folksjukdom hittar ni mig här.
