Skattepengar till ohederlig aktivism

MUCF – Myndigheten fö ungdoms- och civilsamhällefrågor – har under flera år kritiserats för bidrag till extremism, pajasprojekt och bristande uppföljning. I dagarna uppmärksammade Kvartal att Feministiskt initiativs tidigare partiledare Victoria Kawesa – tidigare inblandad i en plagiatskandal på universitet – tilldelats 3,5 miljoner kronor från myndigheten via RFSU för att ”forska” om rasism, med fokus på afrofobi, i svensk förlossningsvård.

Resultatet är en rapport som inte ens skulle hålla på en akademisk grundkurs. Slutsatsen är inbyggd i utgångspunkten: syftet är inte att undersöka om afrofobi förekommer, utan hur den tar sig uttryck. När man börjar där blir allt man hittar – just afrofobi. Urvalet är dessutom extremt snävt. Studien bygger på tjugo intervjuer, och författarna skriver öppet att intervjupersonerna rekryterats via ”egna nätverk” i den afrosvenska gemenskapen. Det är ett skolboksexempel på selektionsbias.

Det finns inga jämförelsegrupper, ingen prövning av alternativa förklaringar och ingen triangulering med vårdpersonal eller journaldata. Ändå dras långtgående slutsatser: att en patient känner sig nonchalerad tolkas som rasism, bristande kommunikation beskrivs som ”vithetsnorm” och vårdmiljön ramas in som ett ”vitt rum”.

Till detta fogas en begreppsapparat som används cirkulärt: vithetsnormer, vita rum, vit skörhet, mikroaggressioner, rasifiering. Fenomenen ”påvisas” genom att allt tolkas genom just dessa begrepp. Det är ett slutet system utan prövbarhet – och utan vetenskaplig hederlighet.

Men detta är inte ett enskilt misslyckande. Mitti rapporterade förra året om en organisation i Järva som återkrävs på nästan 4,2 miljoner kronor efter att i tre år ha tagit emot MUCF-bidrag utan att kunna redovisa hur pengarna använts. När skattemedel kan försvinna i den storleksordningen utan att kontrollsystemen stoppar det i tid, är problemet inte enskilda aktörer. Det är konstruktionen.

Riksrevisionen har visat hur MUCF brustit i handläggning och kontroll av organisationsbidrag, och hur upptäckta fel inte alltid lett till systematiska uppföljningar. Statskontoret har därtill pekat på behovet av skärpt kontroll i statens bidragssystem, inklusive bättre stöd i bedömningar av demokrativillkor.

MUCF har därmed utvecklats till en myndighet som kombinerar svag kontroll med stark ideologisk styrning. Resultatet är ett bidragssystem där aktivism belönas, kvalitet ignoreras och ansvar upplöses.

Det är dags att lägga ned MUCF. Skattepengar ska användas för statens kärnuppgifter – inte för aktivistfinansiering utan ansvar.

Daniel Schatz är doktor i statsvetenskap, författare och fri skribent