Sluta med SSRI? Ja, men lycka till.

Det tog ett kort läkarbesök att sätta in SSRI.
Det har tagit större delen av mitt vuxna liv att ta mig ur.

Jag minns hur lätt det var. Ett samtal, ett recept, en vit tablett. Läkaren sa att jag skulle se det som insulin vid diabetes, något man tar livet ut. Jag var trött, hade små barn och bar på mer än jag förstod då. Jag sa att jag var rädd för mediciner, att jag knappt tog Alvedon. Ändå gick jag därifrån med Sertralin och uppmaningen att lita på processen.

Redan efter några dagar mådde jag sämre. Jag fick panikångest, blev muntorr och kunde inte sova. Jag fick självmordstankar för första gången i mitt liv. När jag ringde läkaren fick jag lugnande besked: det var insättningssymtom. Ett tecken på att medicinen ”tog”. För att sova fick jag ytterligare ett recept. Så enkelt var det att lägga till. Så självklart betraktades det som en del av behandlingen.

Efter ett halvår tog jag själv upp att jag ville sluta med preparatet så snart som möjligt. Läkaren sa att jag kunde försöka, om jag ville. Bara dela tabletterna. Det lät okomplicerat. Det var det inte.

När dosen sänktes rasade något inom mig. Rastlösheten var outhärdlig, ångesten kom i vågor. Jag vaknade kallsvettig och övertygad om att jag skulle dö. Yrsel, hjärtklappning och en förlamande trötthet tog över. Svaret blev att jag hade återinsjuknat i depression. Dosen höjdes. Varje försök att sluta slutade med mer medicin. Till slut stod jag på dubbla dosen, med känslan av att kroppen hade svikit mig.

Åren gick. Barnen växte upp. Jag utbildade mig, arbetade, tränade, sjöng i kör. Utåt fungerade livet. Inåt kände jag mig ständigt uppvarvad och samtidigt avstängd, som om känsloregistret smalnat av. Jag var ”rolig”, sa folk. Samtidigt fanns ett ständigt trassel och en gnagande känsla av att något var fel.

Efter nära tjugo år med preparatet fick jag hjälp av en privatpraktiserande psykiater och psykoterapeut. Vi påbörjade en långsam utsättning enligt ett schema. När hon efter några år gick i pension stod jag utan läkare. På vårdcentralen visade jag mitt utsättningsschema och bad om hjälp. Jag fick höra att jag inte var ”deras sorts patient”. Jag gick därifrån ensam, med pappret i handen.

Till slut orkade jag inte längre. I dag får jag stöd hos psykiater på hans privata mottagning i Stockholm. Mina symtom misstolkas inte längre som återfall, utan förstås som utsättningssymtom. Jag behöver nu inte vara rädd för att dosen ska höjas när kroppen protesterar. Vi väntar ut symtomen, talar öppet om rädslan de väcker, har täta återbesök och jag kan alltid nå min läkare vid behov.

Det sägs ofta att SSRI är lätta att sluta med och att svårigheter beror på den underliggande sjukdomen. Min erfarenhet, och allt fler vittnesmål, visar något annat. Kunskapen har funnits, men sällan nått fram till patienter.

För mig har detta inneburit sorg över all den tid som gått, men också ilska över hur ensam man kan bli i vården när behandlingen inte följer manualen.

Jag skriver detta för att kunskapen måste tas på allvar. För att det inte ska vara lika lätt att sätta in som det är svårt att ta sig ur. Och för att stödet borde organiseras även här, med tid, kontinuitet och ansvar, så att ingen annan behöver förlora decennier av sitt liv innan någon lyssnar.

Jag kan inte låta bli att undra varför vi inte organiserar stödet på samma sätt som vid fysisk sjukdom. Om en patient nyligen insjuknar i diabetes eller hjärtsjukdom skapas ofta ett team runt personen: läkare, sjuksköterska, uppföljning, tid. När någon vill sätta ut SSRI och det visar sig bli svårt lämnas man däremot ofta ensam.

Tänk om vårdcentralen i stället kunde samla ett team även här, med kontinuitet, kunskap om utsättningssymtom och ett gemensamt ansvar. Med rätt stöd går det. Min erfarenhet visar det. Men den hjälpen borde vara självklar och tillgänglig för alla, inte beroende av tur, privatekonomi eller en enskild eldsjäl.

Maria Lundberg är socionom, universitetsadjunkt och författare