Sossarnas spegelkrig mot SD

Socialdemokraternas och Sverigedemokraterna relation till varandra är i väljarens ögon paradoxal. Relationen är konfliktfylld, Magdalena Andersson öppnar till exempel dörren för att samarbeta med ”alla utom Sverigedemokraterna”, men samtidigt är beröringspunkterna i sakpolitiken nära varandra.

Socialdemokraterna har som bekant under det senaste decenniet sakpolitiskt klart närmat sig Sverigedemokraterna med stramare migrationspolitik, hårdare tag mot kriminalitet och en tydligare betoning av ordning, trygghet och nationell sammanhållning. Socialdemokraterna står i dag uppenbart närmare Sverigedemokraterna i dessa frågor än vad de står det egna potentiella regeringsunderlaget: Vänster-, Miljö- och Centerpartiet. Det ideologiskt spretiga regeringsunderlagets minsta gemensamma nämnare är sin opposition – och aversion – mot Sverigedemokraterna.

Magdalena Anderssons avståndstagande handlar dock mindre om sakpolitik och mer om det egna partiets identitet och politiska hygien. Dels vill man – fortfarande – inte normalisera Sveriges näst största parti som suttit i riksdagen sedan år 2010, dels vill man ha en tydlig fiende. Det senare dels för att hålla samman det egna partiet, och dels för att hålla samman sitt potentiella regeringsunderlag, bestående av de partier som fortfarande inte ens vill ta i Sverigedemokraterna med tång. 

Sverigedemokraterna växte fram ur Bevara Sverige Svenskt, det var under en tid då det var tabu att säga att man var patriot, svenska flaggan ansågs vara en rasistisk symbol och att stämma in i nationalsången närmast ett uttryck för fascism. Så är det inte längre, särskilt inte efter Rysslands invasion av Ukraina då frågor om vår nationella samhörighet och därtill kopplade försvarsvilja har fått ny tyngd.

Sverigedemokraterna har försökt att göra upp med sitt rasistiska förflutna med sin vitbok, men man kan också hävda att de – på gott och på ont – stod upp för tradition och kulturarv långt innan det var politiskt ”inne” bland övriga partier, som då prioriterade ökad universalism, individualism och sekularism. 

Det som förr betraktades som politiskt omöjligt i fråga om nationell gemenskap är i dag närmast politiskt allmängods. Man kan då fråga sig varför Sverigedemokraterna ska behandlas som pestsmittade för att de förr tyckte vad andra tycker nu.

Glöm heller inte att många är de svenska partier som har en historia att skämmas för, särskilt de partier som allra minst vill samarbeta med Sverigedemokraterna, Miljöpartiet kanske undantaget givet dess korta historia. Meningen är här inte att urskulda Sverigedemokraterna, men att ifrågasätta den asymmetriska moraliska behandlingen av dem jämfört med andra.

Skälet till att Socialdemokraterna har svängt i sakpolitiken är flera, verkligheten i fråga om migration, kriminalitet och säkerhet i närområdet kom ikapp dem som inte såg det komma och som hade varit naiva.

Ett annat skäl är att Socialdemokraterna under lång tid har tappat betydande delar av sin traditionella bas inom arbetarklassen – inte minst inom LO-kollektivet– till Sverigedemokraterna. I dag är Sverigedemokraterna ett av de starkaste partierna bland manliga arbetare, särskilt inom industri, bygg och transport. Parallellt med detta har Socialdemokraternas egen väljarbas förskjutits från arbetare till tjänstemän och akademiker. 

Det är dock inte bara en förskjutning i klass utan även i geografi. Sverigedemokraterna står starkast i mindre städer, bruksorter och på landsbygden, medan Socialdemokraterna är starkare i storstäder och universitetsorter. Sverigedemokraterna vinner alltså mark på platser där staten och välfärden upplevs mer frånvarande, där tryggheten försämrats och migrationens konsekvenser är konkreta.

Socialdemokraterna däremot är starka bland utbildade urbana väljare på platser där det finns en stor offentlig sektor och välfärdsprofessioner. Krasst handlar det om vem politiken är till för och vem som betalar priset för samhällsförändringarna.

Arbetarrörelsens parti har alltså förlorat fotfästet i sin egen klass. Socialdemokraterna försöker därför vinna tillbaka väljare från Sverigedemokraterna och därmed vinna tillbaka sin egen själ. Detta gör de genom att bli mer lika Sverigedemokraterna, samtidigt som varje tanke på politisk gemenskap förnekas.

Sverigedemokraternas politiska projekt å sin sida bygger till stor del på en återgång till romantiserad form av folkhemstanken med social trygghet, kulturell sammanhållning och en stark stat. Paradoxen är uppenbar. Det är just detta som förknippas med Socialdemokraternas storhetstid. Men Socialdemokraterna har under decennier i stället rört sig bort från det svenska folkhemmet och fokuserat på internationalism, identitetspolitik och multikulturell idealism. Och nu väljer man att återvända till frågor om ordning, sammanhållning och nationellt ansvar för att konkurrera med Sverigedemokraterna.

Resultatet blir en märklig följa John-lek där Sverigedemokraterna försöker vara det Socialdemokraterna en gång var, medan Socialdemokraterna närmar sig det som Sverigedemokraterna är i dag. Frågan är dock om Socialdemokraterna är tillräckligt trovärdiga för att göra anspråk på den plats de en gång släppte. Många är de som känner sig svikna och anser att Sverige inte längre är vad det en gång var och att det är för sent att göra något åt det. Och skyller framför allt Socialdemokraterna för det. 

Socialdemokraterna befinner sig således i ett strategiskt låst läge. För att försöka vinna tillbaka arbetarklassväljare måste man, om inte acceptera så i vart fall närma sig, Sverigedemokraternas problemformuleringar. Men för att kunna bilda regering måste man samtidigt hålla dem på armlängds avstånd.

Den rimliga koalitionsmatematiken borde vara att Socialdemokraterna uppvaktar Sverigedemokraterna som potentiell regeringspartner i stället för att försöka vinna de mindre partiernas gunst. Detta borde också vara mer logiskt för Sverigedemokraterna att samarbeta med det parti vars storhetstid de vill tillbaka till och som de nu blir härmade av i stället för att liera sig med det borgerliga blocket. Den politiska logiken för Magdalena Andersson talar dock emot en sådan koalition, eftersom hon då i längden riskerar göra det egna partiet irrelevant. 

Sebastian Scheiman är advokat