SR:s tåspetsdans på lutande golv
Under valår blir chefer på public service-bolagen lätt så nervösa vad gäller balansen att de ibland tappar sansen.
Under valår blir chefer på public service-bolagen lätt så nervösa vad gäller balansen att de ibland tappar sansen.
Första gången jag klev in på Sveriges Radio var i juni 1969, som sommarvikarie på gamla enkanaliga Teve-Aktuellt. Det var långt innan jag blev journalist. Jobbet bestod i att limma ihop filmsnuttar till inslag i nyhetssändningarna, och jag befann mig så långt ned på redaktionens rangskala som man kunde komma. Att gå en trappa upp och delta i, eller lyssna på redaktionsmöten fanns inte. Lite som Herrskap och tjänstefolk och inget mer med det.
Anställda samma år, men högt i rang på redaktionen, var socialdemokraten Allan Larsson, centerpartisten Ivar Petersson samt Sam Nilsson från Högerpartiet. Deras jobb var att bevaka svensk inrikespolitik. Tanken var att de från sina respektive erfarenheter och perspektiv, sammantaget skulle ge redaktionen en politiskt korrekt och väl balanserad neutral politikbevakning.
Sans och balans som ängsligt skön konst.
Man kan i dag skratta på sig åt den tanken, och det skrattades en del redan då. De tre alldeles nyss politikerna kom snabbt att kallas De tre kraftkornen efter reklamen för tvättmedlet Surf som sades innehålla olikfärgade ”kraftkorn”. Bröderna Surf var ett annat ironiskt tillmäle på samma tema och Gunder Hägg/Blå Tåget har en låt om kraftkornen på skivan Vargatider.
Ja, det var komiskt. Och de blev heller inte så långvariga som teve-journalister. De försvann vartefter till andra uppgifter i samhället. Sam Nilsson steg ytterligare i rang och blev vd för det från Sveriges Radio avknoppade SVT. Allan Larsson gick till LO och blev så småningom finansminster under Ingvar Carlsson. Ivar Pettersson gick till LRF.
Kraftkornen var ett ängsligt försök från SR-ledningen att hantera den kritik om vänstervridning i medierna som hade kommit i spåren efter 60-talets studentuppror i Sverige och Europa. Försöket förlängdes dock inte därefter.
Detta var för 57 år sedan, och det är ängsligt än i dag. Diskussionen om politisk balans inom public service – eller politisk neutralitet – verkar aldrig ta slut.
Skillnaden är väl att den då påbörjade vänstervridningen inom public service-medierna nu har blivit så pass normalt att ingen till vänster om Moderaterna märker att golvet lutar, och att den minsta gest åt höger kan rendera påföljder.
Som när kulturjournalisten på SR, Mårten Arndtzén, gavs andra arbetsuppgifter efter att ha ha twittrat lite för vidlyftigt för sina chefers smak.
Man kan förstås fundera över sansen och balansen och rättvisan i detta, med tanke på hur kraftkorn i den andra änden av den politiska färgskalan getts frisedel efter att ha skrivit under upprop med folkmordsanklagelser mot Israel och folkmordsapologeti mot svenska medier.
Och man kan tycka att de inlägg på X som av SR-chefer lagts honom till last inte borde vara särskilt besvärande för honom. Men under ett valår härskar inte normala regler över SR och SVT.
För under valår – och det är bara sex månader till höstens val – blir chefer på public service-bolagen lätt så nervösa vad gäller balansen att de ibland tappar sansen.
Speciellt gäller det uttalanden från programledare, och Mårten Arndtzén är inte den första programledare som satts i karantän.
Att som ansvarig för vad som sänds vara nervös för sin position skulle i och för sig kunna vara bra. Det får dem mer på tårna än vanligt, vilket är bra ur demokratisk synpunkt. Men om cheferna dansar på tå på ett lutande golv blir balansen därefter.
Ingen skarvar längre filmsnuttar. Det finns inte ens filmfotografer längre i ordets rätta bemärkelse – allt är brutalt digitalt.
Upstairs och downstairs är inte lika tydligt i dag som igår – alla går nu i jeans och sneakers.
Men ängsligheten sitter kvar i väggarna. Finns den kvar om ytterligare 57 år?
Gunnar Hägg är pensionär och tidigare journalist