Starka politiska agendor formar usla journalister

Det är något djupt oroväckande när de som utbildar våra framtida journalister inte längre står för akademisk hederlighet, utan för ideologisk aktivism.

Professor Andreas Önnerfors, projektledare för medieinstitutet Fojo:s Faktajouren, undervisar svenska journalister om ”otillbörlig informationspåverkan”. Samtidigt har han offentligt misstänkliggjort forskare som granskar islamism i Sverige – däribland mig själv.

I en intervju med Dagens Nyheter och i inlägg på sociala medier har han beskrivit mig som en ”konspirationsteoretiker” driven av psykiskt lidande, någon som ”förtjänar en lång semester”. Det är inte bara ett personangrepp, utan en förminskning av forskning som bygger på källor, dokument och offentlig fakta.

När universitetslärare reducerar forskare till psykfall för att slippa bemöta deras slutsatser, då har något gått sönder i det intellektuella samtalet.

Önnerfors har samtidigt haft stort inflytande över hur svenska journalister lär sig att ”identifiera desinformation”. Men vem lär dem att skilja mellan obekväma fakta och falska nyheter? Är det verkligen sunt att låta en person med tydliga ideologiska ställningstaganden utbilda dem som ska granska makten?

Den svenska journalistiken lider redan av intellektuell ängslighet. När forskare, skribenter och samhällsdebattörer tystas, misstänkliggörs eller förlöjligas i stället för att bemötas, skapas en kultur där självständigt tänkande ses som ett hot.

Detta är en förlängning av det jag beskrivit som vänskapskorruption och cancellering inom akademin – där lojalitet väger tyngre än sanning och där kollegiala nätverk skyddar akademikerna från granskning.

Jag har själv fått uppleva detta. Under åren av prövning kring min avhandling har jag sett hur akademiska aktörer och medier vävt ihop en berättelse där forskningskritik blandas med personangrepp.

Samtidigt har Nämnden för prövning av oredlighet i forskning (NPOF) nu slagit fast att min forskning håller sig inom vetenskapens ramar. Trots det fortsätter samma röster att misstänkliggöra – utan självrannsakan.

Sydsvenskans rubrik från 9 oktober 2025 är ett utmärkt exempel på detta: ”Egyptson fuskade – men avhandlingen om politisk islam fälls inte”.

Rubriken antyder att jag fuskat, trots att NPOF:s beslut säger motsatsen. Det är svårt att tänka sig en tydligare illustration av hur narrativet styr journalistiken snarare än fakta.

Men det handlar inte om mig utan om hur svensk journalistik formas.

När de som ska utbildas i källkritik och oberoende i stället får en världsbild färgad av ideologi, så tappar journalistiken sin kärna: att söka sanningen oavsett vart den leder.

Min fråga är enkel: Hur länge ska personer med starka politiska agendor tillåtas forma framtidens svenska journalister?

Och hur mycket längre kan vi skylla den alltmer ytliga och ensidiga journalistiken på ”tidsbrist” och ”resursbrist” – när problemet i själva verket är intellektuellt?

Kanske är den usla journalistik vi allt oftare ser priset vi betalar för att blunda för professorer som låter ideologi gå före vetenskap.

Sameh Egyptson är teol. dr. och forskare i interreligiösa relationer och politisk islam