Starmer förste regeringschef att fällas av Epstein-skandalen?

Det stormar som aldrig förr kring Labourregeringen efter att Keir Starmer medgett att han kände till delar av Lord Mandelsons kopplingar till Jeffrey Epstein redan när han utsåg honom till USA-ambassadör – även om Starmer också hävdar att Mandelson förde honom bakom ljuset gällande kopplingarnas fulla vidd. Det politiskt mest signifikanta är att Starmer möter hårdast motstånd inom sitt eget parti.

Labours vänsterfalang vädrar en möjlighet till comeback och pressar maximalt. Hot om uppror har redan tvingat Downing Street på defensiven.

I går tvingades Starmer stå till svars inför en blodvädrande brittisk presskår. Downing Streets reducerade auktoritet har resulterat i en nu öppen falangkamp bland Labours parlamentariker. 

I decennier har Mandelson haft en Talleyrand-lik aura i Westminster, efter den franske statsman som efter franska revolutionen lär ha sagt om sig själv att ”regeringar kommer och går, men Talleyrand består”. Tidigare skandaler kring Mandelsons person har runnit av men den här gången har han utvecklats till ett uppenbart blysänke. 

Berömt är hur Boris Johnsons interna fiender bidrog till hans fall genom att under och efter coronaåren aldrig låta honom glömma den där beryktade ölen och tårtbiten. Det som nu sker är i sak betydligt mer skandalöst, även om stridsmönstret är snarlikt.

Mandelson ska inte bara ha haft fortsatt nära kontakt med Epstein även efter att pedofilhärvan blev känd – det cirkulerar nu också misstankar om att han under sin tid som handelsminister i Gordon Browns regering delade känsligt material med Epstein. Nu har en polisutredning inletts.

Ja, triggern heter Mandelson – men den omedelbara måltavlan är nog egentligen Morgan McSweeney, Starmers närmaste man och ”strategiska hjärna”. McSweeney irriterar vänsterfalangen bland annat genom att driva en politik som konkurrerar om missnöjesväljare. Efter att han sägs ha drivit på gällande att utse Mandelson till ambassadör är hans strupe nu blottad. Om McSweeney tvingas bort, enligt många hela Team Starmers ankare, hoppas vänsterfalangen tämligen uppenbart på en dominoeffekt.

Krisen eskalerar bara några veckor inför ett fyllnadsval i valkretsen Gorton and Denton. Redan innan pågående regeringskris såg det ut som om Reform och Greens kommer att bli största partier – det vore ytterligare både systemchock och en spik i Starmers kista.

Har Starmer någon chans att haspla sig fram åtminstone en liten stund till, trots att han i nuläget tycks kunna fällas av minsta vindpust? Kanske ändå.

Starmers främsta potentiella utmanare har också problem: Angela Rayner sitter med en politikt känslig skattetvist, Wes Streeting har stått obekvämt nära Mandelson och Andy Burnham har ingen parlamentsplats (Team Starmer stoppade honom nyligen från att ställa upp i nyssnämnt fyllnadsval, ett annat synnerligen kontroversiellt maktdrag).

Det gör att krisen lika mycket handlar om en brist på trovärdiga alternativ som om Starmer själv. 

Mark Brolin är geopolitisk strateg och författare