Anders Lindkvist

Staten gör mitt jaktvapen till ett krigsvapen

Det är en märklig ironi att bli fråntagen ett godkänt licensvapen som anses för farligt och militärt, som staten sedan gör till en ukrainsk dödsmaskin.

Text:

Bild: Mikael Fritzon / TT

När jag vaknade i måndags hade jag ingen aning om att jag skulle bidra med militärt bistånd till Ukraina. Hade någon sagt att det skulle ske genom att staten exproprierar min privata egendom skulle jag inte tro det.

Måndagen den 30 juni höll Tidöpartierna plus Sverigedemokraterna presskonferens om den kommande vapenlagen. Justitieminister Gunnar Strömmer och landsbygdsminister Peter Kullgren erkände med emfas att det inte finns något samband mellan legalt vapenägande och dödligt våld. De menade också att den av polisen omhuldade läckageteorin var en myt. Äntligen. I smickret lurade dock en bomb som strax briserade – AR-15 och dylika halvautomatiska gevär ska förbjudas för jakt och tvångsinlösas! 
 
Trots att inget av dessa vapensystem använts vid brottslighet i Sverige så lade Strömmer fram förbudet som preventivt. Inte den mest liberala inställningen precis, särskilt när han i samma andetag gjorde en poäng av att det inte är något fel på svenska jägare och sportskyttar utan framhöll att de är Sveriges mest skötsamma och lagliga individer. Det räckte tydligen inte för att få behålla moderna jaktvapen.

Men det blev märkligare; jägarna fick två år att "frivilligt" sälja sina AR-15 eller konvertera dem till sportskyttelicens. Låter bra men funkar dåligt. För det första undrar jag vem som är intresserad av att köpa dessa vapen när ingen får licens på dem? För det andra så tar det i regel åratal att få fullvärdigt medlemskap och inköpstillstånd i de få skytteklubbarna som praktiserar grenar med dylika vapen. För Strömmer, som inte tycks veta bättre, blir detta två slag i luften. 

Nästan alla vapen kommer därför att tvångsinlösas, och – hör och häpna – doneras till Ukraina! Politikerna får högre stilpoäng i kreativitet än den vanliga metoden, det vill säga skrotning. Att vi måste stödja Ukrainas kamp är självklart, men det här var kanske inte vad jag tänkte när jag köpte min nya rådjursbössa. Samtliga cirka sju tusen AR-köpare kommer att kompenseras till hundra procent. Kompensation är bra men tvångsinlösen av privat egendom och retroaktiv lagstiftning låter mer som Sovjet än traditionell högerpolitik. 

Att skicka svenska jägares vapen till en krigshärd väcker många etiska frågor. I preventivt syfte blir jag fråntagen ett godkänt licensvapen för att det anses för farligt och militärt. Sen blir dessa jaktvapen genom statens försorg de dödsmaskiner staten själv var rädd för. Märklig ironi. Och är det ens lämpligt att skicka sju tusen civila gevär av olika sort till Ukraina? Är de ens önskvärda på plats? Är det biståndsbudgeten som betalar?  Pågår kriget om två år? Frågorna hopas.

För att släta över detta anmärkningsvärda beslut gavs i andra vågskålen nya löften om ökad vapengarderob, förenklad vapenförvaring och transport mellan länder. Oavsett kommer jag att se till att fylla alla nya garderobsplatser när lagen väl har klubbats, för vem vet vad staten vill ta härnäst?

Anders Lindkvist är jägare, skytt, skribent och  frilansande specialist inom vapenhistoria.

När jag vaknade i måndags hade jag ingen aning om att jag skulle bidra med militärt bistånd till Ukraina. Hade någon sagt att det skulle ske genom att staten exproprierar min privata egendom skulle jag inte tro det.

Måndagen den 30 juni höll Tidöpartierna plus Sverigedemokraterna presskonferens om den kommande vapenlagen. Justitieminister Gunnar Strömmer och landsbygdsminister Peter Kullgren erkände med emfas att det inte finns något samband mellan legalt vapenägande och dödligt våld. De menade också att den av polisen omhuldade läckageteorin var en myt. Äntligen. I smickret lurade dock en bomb som strax briserade – AR-15 och dylika halvautomatiska gevär ska förbjudas för jakt och tvångsinlösas! 
 
Trots att inget av dessa vapensystem använts vid brottslighet i Sverige så lade Strömmer fram förbudet som preventivt. Inte den mest liberala inställningen precis, särskilt när han i samma andetag gjorde en poäng av att det inte är något fel på svenska jägare och sportskyttar utan framhöll att de är Sveriges mest skötsamma och lagliga individer. Det räckte tydligen inte för att få behålla moderna jaktvapen.

Men det blev märkligare; jägarna fick två år att ”frivilligt” sälja sina AR-15 eller konvertera dem till sportskyttelicens. Låter bra men funkar dåligt. För det första undrar jag vem som är intresserad av att köpa dessa vapen när ingen får licens på dem? För det andra så tar det i regel åratal att få fullvärdigt medlemskap och inköpstillstånd i de få skytteklubbarna som praktiserar grenar med dylika vapen. För Strömmer, som inte tycks veta bättre, blir detta två slag i luften. 

Nästan alla vapen kommer därför att tvångsinlösas, och – hör och häpna – doneras till Ukraina! Politikerna får högre stilpoäng i kreativitet än den vanliga metoden, det vill säga skrotning. Att vi måste stödja Ukrainas kamp är självklart, men det här var kanske inte vad jag tänkte när jag köpte min nya rådjursbössa. Samtliga cirka sju tusen AR-köpare kommer att kompenseras till hundra procent. Kompensation är bra men tvångsinlösen av privat egendom och retroaktiv lagstiftning låter mer som Sovjet än traditionell högerpolitik. 

Att skicka svenska jägares vapen till en krigshärd väcker många etiska frågor. I preventivt syfte blir jag fråntagen ett godkänt licensvapen för att det anses för farligt och militärt. Sen blir dessa jaktvapen genom statens försorg de dödsmaskiner staten själv var rädd för. Märklig ironi. Och är det ens lämpligt att skicka sju tusen civila gevär av olika sort till Ukraina? Är de ens önskvärda på plats? Är det biståndsbudgeten som betalar?  Pågår kriget om två år? Frågorna hopas.

För att släta över detta anmärkningsvärda beslut gavs i andra vågskålen nya löften om ökad vapengarderob, förenklad vapenförvaring och transport mellan länder. Oavsett kommer jag att se till att fylla alla nya garderobsplatser när lagen väl har klubbats, för vem vet vad staten vill ta härnäst?

Anders Lindkvist är jägare, skytt, skribent och  frilansande specialist inom vapenhistoria.