Stegrud som den ”öppna svenskhetens” bane
Ingen tror på allvar att Jessica Stegrud är etnonationalist. Men hon har öppnat en burk maskar som Jimmie Åkesson helst hade sett stängd.
Professor Lars Trägårdh presenterade i tisdags en kulturkanon som enligt en analys i statstelevisionen utgjorde ”en triumf för Sverigedemokraterna”. Denna tänkta triumf förvandlades hur som helst på något dygn till en kalamitet för partiet att hantera via en tweet från SD:s Jessica Stegrud.
Detta då hon samma kväll kommenterat en debatt i SVT:s Aktuellt om sagda kanon mellan socialdemokraten Lawen Redar och kulturminister Parisa Liljestrand (M) med den numera rikskända tweeten Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och en perser som debatterar en svensk kulturkanon i Aktuellt.
Synpunkterna har sedan haglat. Magdalena Andersson kräver att statsministern slutar kommentera och i stället visar ledarskap – genom att, får man förmoda, hårt kommentera Stegruds tweet.
AB Kulturs Eric Rosén personiferar den samlade vänsterns syn på saken att det handlar om ”ett parti länge präglat av extremism, rasism och nazism”. Tippat – det är vänstern tolkning av allt som rör SD, och förklaringsvärdet blir därefter.
Men även från regerings- och högerhåll har frågetecknen varit legio. Fullt förståeligt, för det låter onekligen som ren etnonationalism. Eller som statminister Ulf Kristersson säger till TV4: ”Vad är det hon menar egentligen?”
Huvudpersonen själv förklarar sin tweet med att det skulle vara ”en spaning om vår samtid och handlade varken om kompetents eller rätt att delta i debatten”, dock utan att vidare gå in på vari sagda spaning skulle bestå.
Tar vi henne på orden kan man tänka sig två möjliga spaningsutfall.
Handlar det om en kritik mot svenska folket, som under decennier matats med påståendet att ingen svensk kultur finns? Ett påstående som förvisso ingen med delvist utifrånperspektiv skulle svälja. Svensk kultur framstår för den utsocknes som både tydlig och särpräglad, och det skulle således vara ”talande” att det krävs svenskar med utrikes bakgrund för att diskutera det där med svensk kultur?
Det kunde också handla om en kritik av statstelevisionens tänkta multikulturella bias – en vilja att alltid låta människor med icke-nordiska utseenden ta plats i rutan. Parisa Liljestrand i egenskap av kulturminister kan kanske anses självskriven, men Lawen Redar är ju mest känd som segregationsutredare? Det känns dock rätt långsökt, och som någon skämtare uttryckte saken: Göran Greider måtte ha varit upptagen.
Civilförsvarsminister Carl-Oscar Bohlin skriver på facebook att det hela måste ses som en avsiktligt tvetydig ”honungsfälla” för att locka fram just de hysteriska reaktioner som det hela har fått, för att sedan kunna hävda att man blivit ”fultolkad”.
I sådana fall är det en barnslig offerstrategi och en barnsjukdom som ett parti som aspirerar på ministertaburetter borde ha sett till att växa ur för länge sedan.
Vad värre är så blir det svårt att inte också tolka det som en blinkning till partiets etnonationalistiska väljare, de där som skulle rösta AfS om partiet hade en chans att klara riksdagsspärren. Och tweeten öppnar därmed upp en burk maskar som Jimmie Åkesson garanterat hoppats skulle förbli stängd: Vad är en svensk?
Partiet har nämligen sedan åtminstone tjugo år sagt sig stå för en ”öppen svenskhet”, med vilket menas att den som kommer utifrån genom vilja, lärande och arbete kan ”bli svensk” och så att säga ”uppgå i den svenska nationen”. Detta var ett av de nyckelbeslut som öppnade för riksdagsinträdet och till slut Tidösamarbetet.
I skarp kontrast mot den blut unt boden-syn som gällde inom partiet på 90-talet, en syn som skulle göra dem otänkbara som samarbetspartners för de övriga borgerliga partierna, liksom otänkbara för stora delar av deras väljare – 90-talets etnonationalistiska SD fick inte ens en promille i riksdagsvalen.
Ingen tror förstås på allvar att Jessica Stegrud skulle vara etnonationalist, inte ens vänstern. Men ingen kan heller betvivla att hon har skapat en del politisk migrän i sitt parti. Helt i onödan.
Professor Lars Trägårdh presenterade i tisdags en kulturkanon som enligt en analys i statstelevisionen utgjorde ”en triumf för Sverigedemokraterna”. Denna tänkta triumf förvandlades hur som helst på något dygn till en kalamitet för partiet att hantera via en tweet från SD:s Jessica Stegrud.
Detta då hon samma kväll kommenterat en debatt i SVT:s Aktuellt om sagda kanon mellan socialdemokraten Lawen Redar och kulturminister Parisa Liljestrand (M) med den numera rikskända tweeten Talande ändå att det är en svenskfödd kurd och en perser som debatterar en svensk kulturkanon i Aktuellt.
Synpunkterna har sedan haglat. Magdalena Andersson kräver att statsministern slutar kommentera och i stället visar ledarskap – genom att, får man förmoda, hårt kommentera Stegruds tweet.
AB Kulturs Eric Rosén personiferar den samlade vänsterns syn på saken att det handlar om ”ett parti länge präglat av extremism, rasism och nazism”. Tippat – det är vänstern tolkning av allt som rör SD, och förklaringsvärdet blir därefter.
Men även från regerings- och högerhåll har frågetecknen varit legio. Fullt förståeligt, för det låter onekligen som ren etnonationalism. Eller som statminister Ulf Kristersson säger till TV4: ”Vad är det hon menar egentligen?”
Huvudpersonen själv förklarar sin tweet med att det skulle vara ”en spaning om vår samtid och handlade varken om kompetents eller rätt att delta i debatten”, dock utan att vidare gå in på vari sagda spaning skulle bestå.
Tar vi henne på orden kan man tänka sig två möjliga spaningsutfall.
Handlar det om en kritik mot svenska folket, som under decennier matats med påståendet att ingen svensk kultur finns? Ett påstående som förvisso ingen med delvist utifrånperspektiv skulle svälja. Svensk kultur framstår för den utsocknes som både tydlig och särpräglad, och det skulle således vara ”talande” att det krävs svenskar med utrikes bakgrund för att diskutera det där med svensk kultur?
Det kunde också handla om en kritik av statstelevisionens tänkta multikulturella bias – en vilja att alltid låta människor med icke-nordiska utseenden ta plats i rutan. Parisa Liljestrand i egenskap av kulturminister kan kanske anses självskriven, men Lawen Redar är ju mest känd som segregationsutredare? Det känns dock rätt långsökt, och som någon skämtare uttryckte saken: Göran Greider måtte ha varit upptagen.
Civilförsvarsminister Carl-Oscar Bohlin skriver på facebook att det hela måste ses som en avsiktligt tvetydig ”honungsfälla” för att locka fram just de hysteriska reaktioner som det hela har fått, för att sedan kunna hävda att man blivit ”fultolkad”.
I sådana fall är det en barnslig offerstrategi och en barnsjukdom som ett parti som aspirerar på ministertaburetter borde ha sett till att växa ur för länge sedan.
Vad värre är så blir det svårt att inte också tolka det som en blinkning till partiets etnonationalistiska väljare, de där som skulle rösta AfS om partiet hade en chans att klara riksdagsspärren. Och tweeten öppnar därmed upp en burk maskar som Jimmie Åkesson garanterat hoppats skulle förbli stängd: Vad är en svensk?
Partiet har nämligen sedan åtminstone tjugo år sagt sig stå för en ”öppen svenskhet”, med vilket menas att den som kommer utifrån genom vilja, lärande och arbete kan ”bli svensk” och så att säga ”uppgå i den svenska nationen”. Detta var ett av de nyckelbeslut som öppnade för riksdagsinträdet och till slut Tidösamarbetet.
I skarp kontrast mot den blut unt boden-syn som gällde inom partiet på 90-talet, en syn som skulle göra dem otänkbara som samarbetspartners för de övriga borgerliga partierna, liksom otänkbara för stora delar av deras väljare – 90-talets etnonationalistiska SD fick inte ens en promille i riksdagsvalen.
Ingen tror förstås på allvar att Jessica Stegrud skulle vara etnonationalist, inte ens vänstern. Men ingen kan heller betvivla att hon har skapat en del politisk migrän i sitt parti. Helt i onödan.
