Stina Oscarson var en brinnande kraft
Ibland kontroversiell, alltid med stort allvar, skriver Ylva Lagercrantz Spindler.
Toppbild: Staffan Löwstedt/SvD/TT
”Boken har anlänt. Nu väntar vi bara på dig”, löd en magisk inbjudan till en bokrelease i mars.
Tyvärr fick jag förhinder och tänkte skriva till Stina Oscarson och be om ursäkt för att jag inte dök upp när "Berättelsen om pojken, radion och kriget" släpptes, ett samarbete med konstnären Madeleine Pyk.
Det borde jag ha gjort. Nu, bara några veckor senare, är Stina Oscarson borta och med henne en stark röst och scenkonstnär i Kultursverige. Med tiden kom hon alltmer att bli kulturdebattör, ibland med kontroversiella åsikter. Men alltid med en brinnande kraft - och på fullt allvar.
I hennes roller som regissör och teaterchef korsades våra vägar ofta under 00-talet. 2004 utsågs hon (tillsammans med Lars Rudolfsson) till konstnärlig ledare vid Orionteatern i Stockholm och mellan 2011–2014 var hon chef för Radioteatern. Bland hennes pjäser och dramatiseringar kan nämnas ”Hammarskjölds sista resa”, ”Partiledaren” och ”Ner med vapnen”.
Hon var också djupt engagerad i fredsrörelsen och satte upp en barnpjäs om fred på Fjärde teatern i Västerås. Den var hon särskilt stolt över. ”Pojken med de gröna fingrarna” hette den, baserad på en barnbok av den franska författaren Maurice Druon.
I en intervju jag gjorde med henne för en antologi 2022 sa hon såhär:
"I dag är det svårt att säga att man är pacifist, men bara bilden på Tistou som stoppar frön i kanonerna så att de istället skjuter blommor går rakt in i mitt pacifistiska hjärta."
Hon tog också initiativ till Skuggutredningen, ett alternativ (med förslag från landets kulturarbetare) till den riktiga kulturutredningen 2009. Hon själv var också den som överlämnade Skuggutredningen till dåvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth.
Under mina år in och ut som redaktör på SvD Kultur mötte jag henne i en annan av hennes roller, som skribent. Det blev ofta långa och snåriga mejlkonversationer fram och tillbaka innan vi båda var nöjda med resultatet. Men hennes respons var aldrig att ”åh, vad jobbig du är”, utan mer ”det är så roligt att skriva för SvD för ni bryr er verkligen om mina texter”.
Om hon ville något ringde hon oftast. Opersonliga mejl var inte hennes grej. Och det blev ofta långa samtal som vindlade sig vidare från själva urämnet till att handla om större och mer existentiella frågor. Det gällde att ha tid då, att på fullt allvar lyssna.
Sista gången vi talades vid berättade hon med sedvanlig stor entusiasm om ett nytt spännande projekt, en nyskapande iscensättning av Nils Holgerssons resa på Riksteatern.
Nu flyger hon själv vidare, förhoppningsvis till det magiska scenrum hon själv ofta skapade.
Ylva Lagercrantz Spindler är kulturjournalist och teaterkritiker
”Boken har anlänt. Nu väntar vi bara på dig”, löd en magisk inbjudan till en bokrelease i mars.
Tyvärr fick jag förhinder och tänkte skriva till Stina Oscarson och be om ursäkt för att jag inte dök upp när ”Berättelsen om pojken, radion och kriget” släpptes, ett samarbete med konstnären Madeleine Pyk.
Det borde jag ha gjort. Nu, bara några veckor senare, är Stina Oscarson borta och med henne en stark röst och scenkonstnär i Kultursverige. Med tiden kom hon alltmer att bli kulturdebattör, ibland med kontroversiella åsikter. Men alltid med en brinnande kraft – och på fullt allvar.
I hennes roller som regissör och teaterchef korsades våra vägar ofta under 00-talet. 2004 utsågs hon (tillsammans med Lars Rudolfsson) till konstnärlig ledare vid Orionteatern i Stockholm och mellan 2011–2014 var hon chef för Radioteatern. Bland hennes pjäser och dramatiseringar kan nämnas ”Hammarskjölds sista resa”, ”Partiledaren” och ”Ner med vapnen”.
Hon var också djupt engagerad i fredsrörelsen och satte upp en barnpjäs om fred på Fjärde teatern i Västerås. Den var hon särskilt stolt över. ”Pojken med de gröna fingrarna” hette den, baserad på en barnbok av den franska författaren Maurice Druon.
I en intervju jag gjorde med henne för en antologi 2022 sa hon såhär:
”I dag är det svårt att säga att man är pacifist, men bara bilden på Tistou som stoppar frön i kanonerna så att de istället skjuter blommor går rakt in i mitt pacifistiska hjärta.”
Hon tog också initiativ till Skuggutredningen, ett alternativ (med förslag från landets kulturarbetare) till den riktiga kulturutredningen 2009. Hon själv var också den som överlämnade Skuggutredningen till dåvarande kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth.
Under mina år in och ut som redaktör på SvD Kultur mötte jag henne i en annan av hennes roller, som skribent. Det blev ofta långa och snåriga mejlkonversationer fram och tillbaka innan vi båda var nöjda med resultatet. Men hennes respons var aldrig att ”åh, vad jobbig du är”, utan mer ”det är så roligt att skriva för SvD för ni bryr er verkligen om mina texter”.
Om hon ville något ringde hon oftast. Opersonliga mejl var inte hennes grej. Och det blev ofta långa samtal som vindlade sig vidare från själva urämnet till att handla om större och mer existentiella frågor. Det gällde att ha tid då, att på fullt allvar lyssna.
Sista gången vi talades vid berättade hon med sedvanlig stor entusiasm om ett nytt spännande projekt, en nyskapande iscensättning av Nils Holgerssons resa på Riksteatern.
Nu flyger hon själv vidare, förhoppningsvis till det magiska scenrum hon själv ofta skapade.
Ylva Lagercrantz Spindler är kulturjournalist och teaterkritiker