Stockholm är inte så långt från Bagdad

Det börjar inte med skott. Det börjar med slagord.

I Stockholm, mitt i Europas mest öppna samhällen, hörs i dag ekon av konflikter som borde vara geografiskt avlägsna. Demonstrationer som bär budskap om hat, lojaliteter som sträcker sig bortom nationsgränser och en retorik som inte bara riktar sig mot politiska motståndare  utan också mot hela grupper av människor. Det som utspelar sig är inte isolerade uttryck. Det är en förlängning av en konflikt som redan har omformat en stat: Irak.

Det som sker i Irak i dag är inte bara en säkerhetsfråga. Det är ett skifte i själva statens natur. Bakom en formell regering som talar internationell rätt, samarbete och diplomati, växer en parallell maktstruktur fram beväpnad, ideologiskt driven och djupt förankrad i Irans revolutionsdoktrin.

De irakiska miliserna, samlade under paraplyet al-Hashd al-Shaabi, framställs officiellt som en del av statens säkerhetsapparat. I praktiken fungerar flera av dessa grupper som en förlängd arm av Irans revolutionsgarde. Deras lojalitet är inte primärt nationell, utan ideologisk  knuten till principen om Wilayat al-Faqih, där religiös auktoritet överordnas statens suveränitet.

Detta är kärnan i problemet. När vapnet inte längre lyder staten, utan en idé importerad utifrån, upphör staten att vara ensam våldsutövare. Irak blir i stället en arena där regionala makter projicerar sin styrka.

Under de senaste åren har denna utveckling accelererat. Miliser har inte bara integrerats i statliga strukturer, utan också tilldelats legitimitet genom politiska beslut. När Iraks premiärminister och rättsväsende öppnar för att dessa grupper ska ”besvara fientlig eld”, sker något avgörande: staten delegerar sin krigsmakt till aktörer som inte står under dess fulla kontroll.

Konsekvenserna är långtgående. Irak riskerar att glida ur ramen för internationella säkerhetsavtal, inte genom formella beslut  utan genom praktisk verklighet. För samtidigt som regeringen i Bagdad försäkrar Washington om samarbete, fortsätter attacker mot amerikanska intressen från irakiskt territorium. Ambassaden i Bagdad och konsulatet i Erbil har blivit återkommande måltavlor.

Detta dubbla språk – diplomati utåt, tolerans inåt – underminerar statens trovärdighet. Och det skapar en farlig gråzon där ansvar suddas ut.

Uppgifter om att delar av milisernas vapensystem och raketkapacitet omfördelas inom landet förstärker bilden. Det handlar inte längre om isolerade incidenter, utan om en strategisk förberedelse. Irak riskerar att användas som avfyrningsramp i en större regional konflikt mellan USA, Israel och Iran.

Men det som gör detta till en svensk fråga är inte bara geopolitiken utan närvaron.

I Stockholm ser vi hur samma ideologiska linjer tar form i det offentliga rummet. Demonstrationer där retoriken präglas av hat och polarisering. Miljöer där religiös och politisk mobilisering smälter samman. Och diplomatiska sammanhang där gränsen mellan representation och påverkan blir allt mer oklar.

När budskap som legitimerar våld normaliseras, när oppositionella röster i exil känner sig övervakade även här, då är det inte längre en import av åsikter  utan en export av konflikt.

Sverige är ett öppet samhälle. Just därför krävs en skärpt blick. För det som börjar som ord kan, om det ignoreras, bli något annat.

Irak visar vad som händer när staten förlorar kontrollen över våldet. Frågan är inte om Sverige står inför samma utveckling.

Frågan är om vi ser varningssignalerna i tid.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut.