Svensk könsstympning och parallellsamhället

Hur är det möjligt att små flickor fortfarande könsstympas i Sverige – dessutom inne i en moské? Den frågan ställde sig många svenskar efter TV4:s avslöjande. För mig, som i 18 år har arbetat inom kommuner, universitet och offentliga institutioner, var nyheten inte bara chockerande – utan också djupt avslöjande.

Detta är inte bara om en kriminell handling. Det handlar om ett parallellsamhälle som har vuxit fram i tystnad, långt ifrån den svenska verkligheten.

Att en moské i Sverige används för att genomföra en farlig och illegal medicinsk procedur är inte bara ett lagbrott – utan ett symtom på en större samhällsbrist, som börjar i en kunskapsklyfta som blivit så djup att delar av befolkningen lever i ett helt annat informationsuniversum än resten av landet.

Kvinnlig könsstympning har inget med religion att göra. Ursprungligen är det en förkristen och förislamisk sed, med spår ända tillbaka till faraonernas Egypten. Det var en metod för kontroll, ett sätt att ”skydda” flickors sexualitet, och en tradition som spreds via handelsvägar och stammar långt innan någon helig bok skrevs. Ändå har denna uråldriga sed, som borde ha försvunnit för länge sedan, hittat en väg in i nutidens Sverige.

För att förstå allvaret behöver man känna till att WHO delar upp könsstympning i tre former: den första innebär borttagning av delar eller hela klitoris; den andra innebär borttagning av klitoris och delar av de yttre blygdläpparna; och den tredje – den faraoniska varianten – där hela det yttre könsorganet skärs bort och området sys ihop med en minimal öppning kvar för urin och mens. Den sista varianten är livsfarlig, förenad med infektioner, trauma, ärrbildning, smärta och i värsta fall död. Och ändå sker den – i Sverige.

Men hur kan något så brutalt få fortsätta i ett av världens mest jämställda och medicinskt avancerade länder? Delvis för att en stor grupp migranter lever i så stark isolering att svenska normer och lagar inte tränger in i deras vardag. De följer inte svensk media, deltar inte i samhällsdebatten, och har ingen naturlig kontakt med de kulturella koder som formar Sverige. Deras nyhetsflöde består ofta av videos, konton och kanaler som bekräftar deras gamla världar – inte den nya.

Jag har i åratal sett detta i praktiken. När det är dags för fika – denna djupt svenska sociala ritual, där kollegor pratar om allt från nyheter till väder till relationer – reser sig vissa migranter och går ut och röker ensamma. Inte av ovilja, utan av osäkerhet. De vet inte att fikan är en brygga, ett verktyg för att bygga gemenskap, och ett av de mest effektiva integrationsverktygen Sverige har skapat. Den som missar fikan, missar ofta också förståelsen av Sverige.

Och när man lever vid sidan av samhället, vid sidan av språket, vid sidan av det gemensamma informationsflödet – då förblir gamla traditioner och skadliga idéer intakta. Vissa sedvänjor, som könsstympning, följer med oförändrade eftersom ingen i den nya miljön aktivt ersätter dem med något bättre.

Detta är inte bara ett integrationsproblem – det är ett systemfel. I årtionden har Sverige presenterat en idyllisk bild av landet för nyanlända: trygghet, bidrag, lugn. Men utan tydliga krav, utan utbildning i lagar, normer och rättigheter. Utan att förklara vad man faktiskt förväntas lämna bakom sig kan ingen integration fungera.

Att könsstympning har skett i en moské är en dubbelt allvarlig signal. Dels för att barn utsätts för livslång skada, dels för att en religiös miljö används för att legitimera något som inte har någon plats i religion överhuvudtaget. Det kräver omedelbar rättslig reaktion – inte bara mot personen som utförde handlingen, utan även mot alla som visste, teg, eller underlättade.

Samtidigt måste Sverige våga formulera en ny riktning i migrationspolitiken:

Integration är inte en frivillig möjlighet – det är en skyldighet. Det ska inte vara möjligt att leva i Sverige utan att förstå svensk lag, svensk kultur eller svenska värderingar. Det är dags att införa obligatoriska samhällskunskapsprogram, förstärkt språkundervisning, ökad närvaro av myndigheter i utsatta områden och en tydlig tillsyn av religiösa institutioner – oavsett religion.

För detta handlar inte om att peka finger åt ”migranter” utan om att skydda barn, kvinnor och Sverige som rättsstat. Det handlar om att försvara de hundratusentals migranter som faktiskt är en del av samhällsbygget – och som i sin tur skadas av att extremfall får bli ansiktet utåt.

Könsstympning är inte kultur. Det är inte identitet. Det är inte religion.

Det är våld. Och våld har ingen plats i Sverige – oavsett var det försöker gömma sig.