Svensk medborgare avrättad i Iran

”Han känner hopplöshet. Jag känner hopplöshet. Han har suttit i fängelse i tio år nu.”

Orden är Vida Mehrannias vars make Ahmadreza Djalalis som har suttit i det ökända Evinfängelset i Iran sedan 2016. Den svenske medborgaren Djalali har dömts till döden  för att ha spionerat för Israels räkning. Domen har kritiserats av Sverige, EU och människorättsorganisationer.

Den 17 april 2022 greps Johan Floderus i Iran och anklagades för spioneri. Samma öde drabbade Saeed Azizi i november 2023. Efter långa turer och förhandlingar frigavs Floderus och Azizi i juni 2024 mot att Sverige frigav den för folkrättsbrott och mord dömda Hamid Noury.

Noury som är medlem i det av EU terrorklassade Islamiska Revolutionsgardet dömdes för att på olika sätt ha assisterat och bidragit vid avrättningar av fångar i Gohardashtfängelset i Iran 1988.

I förra veckan trädde statsvetaren och forskaren Arvin Khoshnood fram och meddelade att han sedan hösten 2025 lever på hemlig ort efter att han utsatts för mordförsök. En 17-åring är misstänkt för brottet som tros ha beställts av den iranska regimen via det kriminella Foxtrot-nätverket.

Jörgen Holmlund, lärare i underrättelseanalys vid Försvarshögskolan, anser att det är synnerligen allvarligt att en utländsk makt begår lönnmord på svensk mark. Magnus Ranstorp, forskare på terrorism vid Försvarshögskolan, bedömer att hotbilden mot exiliranier som lever i Sverige är hög och att mordförsöket på Khoshnood är ett typexempel på hur den iranska regimen agerar via kriminella nätverk.

Fallen ovan är bara några exempel på hur den iranska regimen agerar mot Sverige och svenskar.

Hur den iranska regimen agerar mot sina egna medborgare räcker det att gå två månader tillbaka för att få svar på.

Efter att demonstrationer bröt ut över hela Iran i slutet på 2025 stängde regimen den 8 januari 2026 ner internet och under de följande 48 timmarna avrättades tusentals personer på gatorna. Uppgifter varierar mellan 10 000 och upp till över 50 000. De exakta siffrorna kommer vi kanske aldrig att få veta men även den lägsta siffran är tillräcklig för att inse vad för en regim vi har att göra med.

Hur agerar då Sveriges regering mot en regim som begår övergrepp mot såväl sin egen befolkning som gentemot Sverige?

Vid en manifestation i Göteborg 2024 talade kulturminister Parisa Liljestrand och sa följande:

”Vi samlas här i kväll i solidaritet med dem som inte får uttrycka sin åsikt men som gör det ändå. Vi samlas för att hedra deras mod. Och vi samlas för att påminna om att de inte är ensamma. Och därför fortsätter Sverige att aktivt stödja en stark och sammanhållen politik gentemot Iran i både EU och FN, med sanktioner mot dem som ansvarar för våldet och övergreppen”.

Det är onekligen fina ord och något som de flesta kan hålla med om.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard uppger i januari att hon kallat upp den iranska regimens ambassadör och poängterat att ”yttrandefriheten, mötesfriheten och demonstrationsfriheten måste respekteras av Iran”.

”Fredliga demonstrationer och folkets legitima krav måste bemötas med dialog, inte med våld. Sverige stöttar de modiga iranska kvinnor och män som återigen demonstrerar på gatorna för sin frihet och för att deras mänskliga rättigheter ska respekteras.”

Inget fel på de klargörandena heller.

Statsminister Ulf Kristersson deklarerade på plattformen X: ”Sverige fördömer alla försök att slå ner de fredliga protesterna”.

Det låter bra för de flesta, men låt oss lämnar de fina orden och titta på  praktisk handling.

Säpo har bedömt att Ali Islamic Center i Järfälla har kopplingar till  Irans underrättelsetjänst. En imam vid moskén har utvisats men i övrigt tillåts Ali Islamic Center att fortsätta verka.

Givet attentaten på svensk mark borde regeringen och övriga myndigheter se över alla möjligheter att stänga moskén.

Den 11 februari högtidlighöll den iranska regimen 47-årsdagen av den islamiska revolutionen. Firandet skedde inte bara i Iran utan runt om på  regimens ambassader. I Storbritannien har premiärminister Keir Starmer hamnat i blåsväder efter rapporter att tjänstemän från brittiska UD närvarade vid firandet på den iranska ambassaden.

När jag läste om hur den brittiska regeringen handlat tänkte jag först att med hänvisning till vad som hänt i Iran månaden innan, regimens attacker på svensk mark och de fina orden från regeringens representanter så kunde inte svenska UD handla på liknande sätt. Efter en titt på den iranska ambassadens hemsida bestämde jag mig dock för att fråga UD hur det verkligen förhöll sig.

Svaret var om inte överraskande så bekymmersamt.

Efter en inledning om hur diplomati fungerar konstaterar UD att ”ett mindre antal tjänstemän från UD närvarade därför den 11 februari 2026”. Borta var de fina orden om solidariteten med det iranska folket , sanktioner och försvarandet av svenska intressen. Att närvara vid firandet innebär tydligen att:  ”Det ger oss också möjlighet att framföra vår tydliga och skarpa kritik mot regimens agerande”.

Det vore intressant att veta vilken kritik som framfördes den 11 februari. Ett bra sätt att framföra kritiken hade snarare varit att utebli från firandet.

Torypartiets ”skuggutrikesminister” Priti Patel reagerade med följande ord på brittiska regeringens handlande:

”Det är skamligt att utrikesministeriets tjänstemän hyllat den islamiska revolutionen i Iran  efter att den  iranska regimen slaktat tiotusentals av sina egna medborgare”.

Orden fungerar lika bra på den svenska regeringens handlande.

Var det på order av Maria Malmer Stenergard som tjänstemännen närvarade eller fattade någon chef på UD själv beslutet?

Det vore på sin plats att regeringen och UD lever upp till sina ord. Annars framstår dess uttalanden enbart som floskler.

När dessa rader skrivs nås jag av nyheten att en svensk medborgare i morse, onsdagen den 18 mars, har avrättats i Iran.

”Det är med bestörtning jag har tagit del av information om att en svensk medborgare tidigare i dag har avrättats i Iran. Mina tankar går i denna svåra stund till de anhöriga i Sverige och i Iran”, Maria Malmer Stenergard och tillägger att dödsstraffet är ”ett omänskligt, grymt och oåterkalleligt straff”.

Ord, bara ord.

Lars Pettersson är intresserad av historia, politik, näringsliv och AIK. Han har lång erfarenhet av Östeuropa och har tidvis varit bosatt i Moskva.