Svensk naivitet främjar hedersmord

På nyårsnatten 2024 började en tragedi som fortfarande saknar svar. En 16-årig flicka, med både reseförbud och ett LVU-beslut för att skydda henne från hedersrelaterat våld, lämnade Sverige tillsammans med sin pappa. Beslutet som skulle ha stoppat resan revs upp – i sista stund – av en politiskt ansvarig i Nynäshamn, baserat på en ”personlig känsla”. Flickan passerade gränsen till Irak. Sedan dess har ingen sett henne.

Månader senare återvänder pappan ensam till Sverige, som om ingenting hade hänt. Det här är inte bara ett tragiskt misstag – det är ett mönster. Ett upprepat systemfel som Sverige fortfarande inte vågar erkänna. Problemet är inte ett enskilt fall – det är en metod som sviker flickor år efter år.

De flesta hedersrelaterade ärenden börjar likadant: En rädd flicka. Otydliga hot. Kontroll på telefonen, vännerna, kläderna, skolan. En familj där konflikten handlar om frihet, inte om ”ett vanligt bråk”.

Ändå tolkas situationen ofta som ett ”familjeproblem” och ärendet avslutas snabbt. Resultatet ser vi senare i medierna: tvångsgifte, plötsliga utlandsresor, försvinnanden – eller hedersmord så fort stormen ”lagt sig”.

Detta är inga olyckor utan konsekvensen av ett system som ibland bygger på en enskild handläggares magkänsla, eller på en förälder som lärt sig att säga precis rätt saker till socialtjänsten. En pappa som planerar hedersrelaterat våld erkänner inte: ”Ja, jag utgör en risk”.

Den som känner till hederskultur vet att tid är ett vapen. Tryck, tystnad, isolering, social press – allt sker bakom dörrar som myndigheter inte ser.

Trots det förlitar sig Sverige ofta på kontaktförbud som om det vore en skottsäker väst. Men vi ser kvinnor mördas trots kontaktförbud.

Lagstiftningen räcker inte när problemet inte bara är juridiskt, utan djupt kulturellt.

Det parallella samhället är den hårdaste domstolen av alla. Så snart ett hedersärende öppnas börjar ryktesspridningen i migrantmiljöer: ”Flickan har tappat kontrollen/Familjen ligger i konflikt med socialen/Det är en skandal”.

Familjen hamnar i korselden mellan socialtjänstens utredning och det parallella samhällets skamkultur och kriminella rådgivare på sociala medier, såsom oseriösa jurister, självutnämnda aktivister, religiösa auktoriteter och personer som till och med föreslår att familjen ska smugglas ut ur Sverige. Ett skyddsärende förvandlas därmed till början på en katastrof, inte en lösning.

Den största bristen är oförmågan att förstå familjens kultur. Den hårda sanningen är att hedersrelaterad risk inte kan bedömas med ett rent svenskt perspektiv.

Familjer som ser dottern som ”familjens heder” visar inte sina intentioner öppet. Pappan som säger att han ”respekterar svenska värderingar” kan vara samma person som förbjuder sin dotter att gå ut, välja vänner eller bestämma över sitt eget liv.

Därför behövs utredare med samma språkliga och kulturella kompetens som familjen, som kan tolka kroppsspråk, dolda koder och outtalade hierarkier. Utan detta famlar utredningen i mörker.

För att köra bil i Sverige krävs teoriprov, halkbana och uppkörning. Varför krävs det inte något liknande för föräldrar som kommer från kulturer där barnuppfostran bygger på lydnad, skam och kontroll?

Vi kommer från samhällen där man fortfarande säger ”gift bort din tonåring så lugnar hon ner sig”, ”när dottern gifter sig är ansvaret över” eller ”flickans rykte är familjens rykte”.

Detta är inte individuella idéer utan generationer av normer. Sverige måste aktivt lära nyanlända föräldrar om barnets rättigheter, lagen om hedersrelaterat våld, att föräldramakt har tydliga gränser, att en pappa inte äger sin dotter och att ”skam” aldrig står över lag.

Utan detta kommer klyftan fortsätta växa och barn fortsätta betala priset. Sverige behöver förändring genast, och för att skydda flickor på riktigt behövs:

1. Kulturkompetenta utredare

2. Djupa – inte ytliga – riskbedömningar

3. Aldrig stänga hedersärenden utan fullständig behandling

4. Snabba insatsgrupper för högriskfall

5. Obligatoriska utbildningar för nyanlända föräldrar

6. Motåtgärder mot desinformation som skrämmer migranter från socialtjänsten

7. Politisk ärlighet: hedersvåld är inte ”familjekonflikt” – det är livsfara

Frågorna som Sverige måste ställa – innan nästa flicka försvinner – är:
Var är flickan som försvann vid gränsen? Varför återvände pappan ensam?
Vem bär ansvaret för beslutet som möjliggjorde det?

Men den farligaste frågan är: Hur många flickor till måste försvinna innan vi förstår att blind tillit inte är en skyddsstrategi – och att känslostyrda beslut kan vara farligare än förövaren själv?

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut.