Sverige – roliga by proxy
Sverige har vunnit ESC sju gånger – ändå måste vi importera superkrafterna.
Abba 1974. Herreys 1984. Carola 1991. Charlotte Perrelli 1999. Måns Zelmerlöw 2015. Loreen 2012 och 2023. Sverige är delat bäst i världen på att vara bäst i Europa, ihop med det skönsjungande Irland.
Eller var. Något har hänt. Vi har tappat den nationella popsjälvkänslan.
Förra året skickade vi norrmännen Markus & Martinus till Malmö med ”Unforgettable”. Niondeplats – mediokert även om de tävlat för Norge, som ändå har en kul historia av att antingen vinna (Alexander Rybak) eller få rekordmånga nollpoängare (Jahn Teigen).
Sveriges val att importera duktighet från Norge var lika besynnerligt som import av mejeriprodukter och bröd, snarare än räkor och olja, och resultatet blev därefter
Att ro båten över Östersjön efter glädje låter, på pappret, som en klokare investering för ett land som lider av underskott på råvaran humor.
”Bara bada bastu”, denna svängiga sång om svettandets makalösa glädje – kongenialt sjungen på butter Vörå-dialekt av tre sorglösa groggbönder i finskt färglösa fattigmanskostymer – är favorittippad inför finalen på lördag. De svävade högt över spärren i tisdagskvällens semifinal.
Europas nördiga schlagergays har närmast verkat chockerade. Vad har hänt med Sverige? Detta charmiga långfinger till låt, efter två decennier av överpolerade ESC-bidrag, tyder på … svensk självironi?
Aha, har fantasterna strax kommit på, det är inte Sverige, det är det där mer avslappnat tokiga landet som gav oss skräckcirkusrockarna Lordi med ”Hard Rock Hallelujah”. Nu fattar vi.
På lördag kommer 150 miljoner tv-tittare se KAJ:s ångande framträdande med träbänkar och bastukvastar och inse samma sak. Detta är inte Sverige. Detta är Finland.
Det är väl inte bra?
Ska det vara så illa med oss?
Ska vi, Sverige, som uppfann schlager och gav världen ABBA, behöva låna talanger från grannländerna? Är vi så rädda att misslyckas att vi inte vågar lita på våra egna? Finns det verkligen inte några kilo eget lättsinne att krama ur någon sten långt under Kiruna?”
Na jaa, som de säger i Vörå. Hatten av till Finland. De kan inte förlora här, bara vinna. Som ledsångaren Jakob Norrgård, rejält drygt måste man säga, uttryckte saken vid en presskonferens i Basel, Schweiz, i söndags:
– Planen är att vinna för Sverige. Då kan finnarna känna att det är deras vinst, men svenskarna betalar.
Han talade inte om förlust men vi kan kallt räkna med att i så fall betraktas KAJ som ett svenskt fiasko, medan Finland kämpade väl.
Abba 1974. Herreys 1984. Carola 1991. Charlotte Perrelli 1999. Måns Zelmerlöw 2015. Loreen 2012 och 2023. Sverige är delat bäst i världen på att vara bäst i Europa, ihop med det skönsjungande Irland.
Eller var. Något har hänt. Vi har tappat den nationella popsjälvkänslan.
Förra året skickade vi norrmännen Markus & Martinus till Malmö med ”Unforgettable”. Niondeplats – mediokert även om de tävlat för Norge, som ändå har en kul historia av att antingen vinna (Alexander Rybak) eller få rekordmånga nollpoängare (Jahn Teigen).
Sveriges val att importera duktighet från Norge var lika besynnerligt som import av mejeriprodukter och bröd, snarare än räkor och olja, och resultatet blev därefter
Att ro båten över Östersjön efter glädje låter, på pappret, som en klokare investering för ett land som lider av underskott på råvaran humor.
”Bara bada bastu”, denna svängiga sång om svettandets makalösa glädje – kongenialt sjungen på butter Vörå-dialekt av tre sorglösa groggbönder i finskt färglösa fattigmanskostymer – är favorittippad inför finalen på lördag. De svävade högt över spärren i tisdagskvällens semifinal.
Europas nördiga schlagergays har närmast verkat chockerade. Vad har hänt med Sverige? Detta charmiga långfinger till låt, efter två decennier av överpolerade ESC-bidrag, tyder på … svensk självironi?
Aha, har fantasterna strax kommit på, det är inte Sverige, det är det där mer avslappnat tokiga landet som gav oss skräckcirkusrockarna Lordi med ”Hard Rock Hallelujah”. Nu fattar vi.
På lördag kommer 150 miljoner tv-tittare se KAJ:s ångande framträdande med träbänkar och bastukvastar och inse samma sak. Detta är inte Sverige. Detta är Finland.
Det är väl inte bra?
Ska det vara så illa med oss?
Ska vi, Sverige, som uppfann schlager och gav världen ABBA, behöva låna talanger från grannländerna? Är vi så rädda att misslyckas att vi inte vågar lita på våra egna? Finns det verkligen inte några kilo eget lättsinne att krama ur någon sten långt under Kiruna?”
Na jaa, som de säger i Vörå. Hatten av till Finland. De kan inte förlora här, bara vinna. Som ledsångaren Jakob Norrgård, rejält drygt måste man säga, uttryckte saken vid en presskonferens i Basel, Schweiz, i söndags:
– Planen är att vinna för Sverige. Då kan finnarna känna att det är deras vinst, men svenskarna betalar.
Han talade inte om förlust men vi kan kallt räkna med att i så fall betraktas KAJ som ett svenskt fiasko, medan Finland kämpade väl.
