Sverigehuset löser rätt problem på fel sätt
Återinför generalplanerna i stället, skriver Lars Anders Johansson om regeringens nya byggsatsning.
I Sverige finns en tendens att skapa reformer för frihet som bara ökar krånglet. Så är det med gårdsförsäljningen, som utöver att öka regelbördan för producenterna också innebär att den som till äventyrs vill köpa en flaska vin direkt från vingården först måste genomlida en straffpredikan om alkoholens skadeverkningar. Det är med andra ord lättare att byta juridiskt kön än att köpa vin från en vingård i Sverige.
På ett liknande sätt riskerar det att gå med det så kallade Sverigehuset - ett bygglovsbefriat typhus i traditionell stil - som regeringen har gett Boverket i uppdrag att utreda. Problemen som Sverigehuset är tänkta att råda bot på är högst reella.
Trots att villor och radhus är de mest efterfrågade boendeformerna, och har varit så under lång tid, är andelen småhus bland de nyproducerade bostäderna idag till och med lägre än under miljonprogrammets dagar. För varje år ökar alltså glappet mellan utbud och efterfrågan, vilket driver upp priserna på det befintliga småhusbeståndet och gör det ännu mer otillgängligt för flertalet.
Såhär dagen efter nationaldagen går tankarna till vad regeringens allra senaste reformlansering på byggsidan skulle innebära. Inte bara ska det lösa bostadsbristen, det är också tänkt att råda bot på ett annat problem som många upplever, nämligen att merparten av det som byggs är så fruktansvärt fult och själlöst. Det gäller visserligen i lägre grad på småhusmarknaden, där det som faktiskt byggs i något högre utsträckning speglar människors preferenser än vad flerfamiljshus och kontorsfastigheter gör.
Ett problem med att införa Sverigehuset som botemedel för dagens likriktade byggande är dock att det riskerar att leda till ytterligare likriktning. Främjandet av den traditionella röda stugan med vita knutar, som passar i nästan alla svenska sammanhang, riskerar att bli kontraproduktivt om det slätar ut regionala skillnader.
Ett annat problem är detta att lösa regelkrångel med att införa undantag. Precis som riktade skatteavdrag ökar regelkrånglet istället för att lösa det övergripande problemet, kommer Sverigehuset inte att lösa den byråkratiska mardröm som dagens bygglovsbestämmelser utgör. Här skulle behövas ett rejält omtag, kanske i form av en återgång till det äldre systemet med generalplaner som fanns före 1987 och som skapade de mest uppskattade stadsmiljöer vi har idag.
Att förslaget om Sverigehuset härrör från just SD har utlöst de väntade reaktionerna på kultursidorna, där vi bland annat kan läsa att röda hus med vita knutar minsann inte alls är typiskt svenskt, lika lite som kåldolmar och Lucia. Så drar det progressiva kulturkrigsmaskineriet igång på nytt, vilket antagligen inte stärker förslaget hos Boverkets utredare. De kommer antagligen kommer att landa i samma slutsats som artisten Simon Superti: Bullerbyn är död.
I Sverige finns en tendens att skapa reformer för frihet som bara ökar krånglet. Så är det med gårdsförsäljningen, som utöver att öka regelbördan för producenterna också innebär att den som till äventyrs vill köpa en flaska vin direkt från vingården först måste genomlida en straffpredikan om alkoholens skadeverkningar. Det är med andra ord lättare att byta juridiskt kön än att köpa vin från en vingård i Sverige.
På ett liknande sätt riskerar det att gå med det så kallade Sverigehuset – ett bygglovsbefriat typhus i traditionell stil – som regeringen har gett Boverket i uppdrag att utreda. Problemen som Sverigehuset är tänkta att råda bot på är högst reella.
Trots att villor och radhus är de mest efterfrågade boendeformerna, och har varit så under lång tid, är andelen småhus bland de nyproducerade bostäderna idag till och med lägre än under miljonprogrammets dagar. För varje år ökar alltså glappet mellan utbud och efterfrågan, vilket driver upp priserna på det befintliga småhusbeståndet och gör det ännu mer otillgängligt för flertalet.
Såhär dagen efter nationaldagen går tankarna till vad regeringens allra senaste reformlansering på byggsidan skulle innebära. Inte bara ska det lösa bostadsbristen, det är också tänkt att råda bot på ett annat problem som många upplever, nämligen att merparten av det som byggs är så fruktansvärt fult och själlöst. Det gäller visserligen i lägre grad på småhusmarknaden, där det som faktiskt byggs i något högre utsträckning speglar människors preferenser än vad flerfamiljshus och kontorsfastigheter gör.
Ett problem med att införa Sverigehuset som botemedel för dagens likriktade byggande är dock att det riskerar att leda till ytterligare likriktning. Främjandet av den traditionella röda stugan med vita knutar, som passar i nästan alla svenska sammanhang, riskerar att bli kontraproduktivt om det slätar ut regionala skillnader.
Ett annat problem är detta att lösa regelkrångel med att införa undantag. Precis som riktade skatteavdrag ökar regelkrånglet istället för att lösa det övergripande problemet, kommer Sverigehuset inte att lösa den byråkratiska mardröm som dagens bygglovsbestämmelser utgör. Här skulle behövas ett rejält omtag, kanske i form av en återgång till det äldre systemet med generalplaner som fanns före 1987 och som skapade de mest uppskattade stadsmiljöer vi har idag.
Att förslaget om Sverigehuset härrör från just SD har utlöst de väntade reaktionerna på kultursidorna, där vi bland annat kan läsa att röda hus med vita knutar minsann inte alls är typiskt svenskt, lika lite som kåldolmar och Lucia. Så drar det progressiva kulturkrigsmaskineriet igång på nytt, vilket antagligen inte stärker förslaget hos Boverkets utredare. De kommer antagligen kommer att landa i samma slutsats som artisten Simon Superti: Bullerbyn är död.
