Sveriges goda vilja gör infiltrationen möjlig

I den europeiska föreställningen har Sverige länge intagit rollen som en ”moralisk fyrbåk”. Svenskarna ses som rationella, lugna och administrativt kompetenta. Framför allt är Sverige ett land som är rörande övertygat om att vanlig anständighet räcker som gränskontroll.

Men tar man på sig de kritiska glasögonen, och tar del av Sameh Egyptsons omfattande forskning, är det just denna bild som har gjort landet så sårbart.

Sverige har i praktiken upphöjt ”civilsamhället” till statsreligion. I denna sekulära tro ingår statliga bidrag som en helig rit, utnämning av ”officiella samtalspartners” och en reflexmässig misstänksamhet mot alla som är oförskämda nog att fråga: Vem är det egentligen som talar, och i vems namn?

Om man fick i uppdrag att designa den ideala livsmiljön för en modern, ideologisk rörelse – en som föredrar kommittéer framför barrikader och bidragsblanketter framför väpnad strid – skulle man knappast kunna välja en bättre plats än konsensuslandet Sverige.

För De Muslimska Bröderna (Ikhwan) blev det svenska systemet inte ett hinder, utan en språngbräda. Analysen visar hur Bröderna (som de kallar sig själva, i Sverige mer kända som Muslimska brödraskapet) insåg att ett öppet samhälle kan överutnyttjas just för att det är öppet. I Sverige kunde toleransens språk användas som ett lösningsmedel för att fräta sönder all kritisk granskning.

Det som för den svenska allmänheten och politiken såg ut som integration och civilsamhällesengagemang, var i själva verket ett spel för en grupp människor med en mycket klar vision och agenda. Genom att utnyttja det svenska föreningslivets strukturer kunde nätverket genomföra en strategi av entryism – en medveten infiltration av institutioner.

Detta möjliggjordes med hjälp av en finansiell spelbok. Genom att skapa paraplyorganisationer, såsom Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS) och Sveriges muslimska råd (SMR), lyckades nätverket monopolisera representationen av muslimer i statens ögon utan att majoriteten av muslimerna en visste om det. Detta gav dem inte bara politisk legitimitet utan öppnade kranarna till det svenska bidragssystemet.

Skattemedel från myndigheter kanaliserades direkt in i nätverket, vilket innebar att svenska staten i praktiken finansierade utbyggnaden av en rörelse vars lojalitet ligger hos en transnationell islamistisk struktur snarare än hos den svenska demokratin.

För Brödernas nätverket var den svenska byråkratin ingen fiende. Tvärtom. Genom att behärska språket – att tala om ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter” på svenska, samtidigt som man predikade sharialagar och segregation internt – kunde de navigera systemet utan motstånd. Detta fenomen, som Egyptson kallar organiserat hyckleri, fungerade ostört eftersom det svenska systemet är byggt på tillit och saknar mekanismer för att hantera aktörer som systematiskt döljer sina egentliga avsikter.

Resultatet blev en självfinansierad subversion. Medan debatten i Sverige ofta fastnat i ytterligheter – mellan främlingsfientliga utbrott och naiva hyllningar av mångfalden – kunde detta nätverk arbeta metodiskt i det tysta. De trädde in i politiska partier, startade skolor och tog plats i statliga råd.

En vuxen utgångspunkt i min analys uppmanar till en mer vuxen utgångspunkt för debatten. Det handlar inte om att ställa alla muslimer inför rätta eller att återvinna partipolitiska slagord. Det handlar om att identifiera arbetsmetoden. Vi måste förstå hur en transnationell ideologisk grupp har lärt sig att spela på den svenska statens strängar, utnyttjat landets goda vilja och använt demokratins egna institutioner för att bygga enklaver som isolerar människor från det svenska samhället.

Sveriges öppenhet var tänkt att vara landets styrka. För en grupp med klara idéer om ett annat samhället och politiskt system blev den i stället nyckeln till kassavalvet.

Khaled Salih är fil dr i statsvetenskap och universitetsrektor emeritus vid University of Kurdistan-Hewlêr i Erbil, Irak