Sveriges regering lurad av FN
Medan Sveriges regering har duperats av anti-israelisk propaganda försörjer Israel en fiendekontrollerad civilbefolkning under pågående krig.
Israel håller på att vinna kriget på marken men förlorar informationskriget. Landet har hamnat i ett tånggrepp mellan humanitära organisationer och medier – den ena under humanitär täckmantel, den andra under fanan av sanningsförmedlare – och de matar varandra med en självförstärkande berättelse.
Resultatet är så vinklat och ofullständigt, så uppenbart anti‑israeliskt, att propaganda inte är ett för starkt ord. Det är just den berättelsen som nu pressar Europas regeringar: senast föll den svenska regeringen för dramaturgin och meddelade att den tänker driva på inom EU för att frysa handelsavtalet med Israel.
Den senaste propagandaoffensiven träffar alla känslonoder: "Israel svälter barnen." Bildflödet – ofta utan oberoende verifiering – är bränslet som driver kampanjen. I den stämningen blir varje försök till nyans ett tecken på hjärtlöshet, och den som ifrågasätter narrativet stämplas genast som försvarare av barnsvält. Ändå måste det sägas: hur tragiskt läget än är, visar fakta och enkel aritmetik att skulden ligger någon annanstans.
Verkligheten är en kollaps på sista milen.
I juni 2025 registrerade FN:s 2720-system 1090 hjälptransporter inne i Gaza. Bara 47 nådde sin destination; 1 043 hade kapats eller plundrades under färd. Leveransgrad: cirka 4 procent. Under de tio veckorna efter 19 maj kom mindre än 8 procent av WFP-konvojerna fram.
Det här är inget grindproblem – det är ett transitproblem. Lasten kapas av folkmassor och beväpnade grupper – kriminella gäng och islamistiska miliser där Hamas säkert ingår – för att hamstras eller säljas på svarta marknaden till priser som vanliga palestinier knappast har råd med. Israel skulle kunna tredubbla inflödet utan att utfallet ändras nämnvärt; när logistiken på sista milen havererat spelar första grinden mindre roll.
Vid det här laget verkar lösningen självklar: låt Israel följa konvojerna med väpnat skydd. Ironiskt nog är det FN som slår igen dörren, trots Israels erbjudande. Inte nog med det – FN kräver dessutom att inte en enda IDF‑soldat över huvud taget får synas längs rutten. När konvojerna ändå blir mål för plundring landar skulden på Israel. Det fungerar som en politisk hävstång: ställ villkor som inte kan uppfyllas, peka sedan på det förväntade kaoset och använd det som argument för att pressa fram ett krigsslut.
Israel gör samtidigt något som saknar motstycke i modern tid: man försörjer i industriell skala en fiendekontrollerad civilbefolkning mitt under pågående strider, medan fienden fortfarande behåller fästen och dessutom håller gisslan.
Krigsforskaren John Spencer hittar ingen historisk parallell: i andra världskriget, Vietnam och striderna mot IS nådde hjälpen vanligtvis fram först efter att områdena rensats. Sedan krigsstarten har nästan två miljoner ton förnödenheter pumpats in – operativt och humanitärt oöverträffat. Spencer påminner också om två grundsatser i krig: när fienden konfiskerar hjälp är det legitimt att styra flödet, och civila flyttas rutinmässigt ut ur stridszoner för att minimera civila förluster.
En central icke-FN‑kanal är Gaza Humanitarian Foundation (GHF) – ett amerikansk‑israeliskt initiativ som inledde sin verksamhet i slutet av maj 2025 och driver fasta, inhägnade distributionshubbar där familjelådor delas ut hand till hand. Fram till 1 augusti har GHF delat ut drygt 100 miljoner måltider och ligger stabilt på cirka 1–2 miljoner per dag. Stiftelsen planerar nu att skala upp till 16 permanenta hubbar med dygnet runt‑drift så snart logistiken tillåter.
Som jämförelse levererade FN:s samordnade kök – där UNRWA ingick – omkring 780 000 färdiglagade portioner per dag i februari, strax innan UNRWA stängdes ute den 2 mars.
Bilden är kristallklar: FN larmar om svält och vet att lastbilar plundras och att rutterna är farliga, men avvisar ändå israeliskt skydd – och placerar sedan skulden hos Israel. Slutsatsen blir oundviklig: FN‑apparaten agerar inte neutralt utan driver en normativ linje mot Israels krigföring. När en biträdande generalsekreterare deklarerar "Det finns ingen militär lösning på konflikten med Hamas" stämplas Israels mål – att slå ut en jihadistisk armé som vill utplåna judar – som illegitimt redan i startblocken.
Trycket mot Israel handlar inte främst om nödhjälp utan om att hindra landet från att forstätta kriget. Är det verkligen den linje Sverige bör backa upp? Om inte, rikta pressen dit hindren faktiskt finns: mot FN:s distributionsmodell och mot de beväpnade aktörer som härjar på vägarna. Låt Israel sköta säkerheten, stabilisera sista milen. Möt krisen med ordning – inte med moralisk teater.
Sveriges utrikespolitik borde styras av fakta och sunt förnuft, inte av känsloladdade tv‑bilder och slagord från FN:s antikrigsaktivister.
Omar Makram är poddare och skribent på sin publikation Öster om förnuftet.
Israel håller på att vinna kriget på marken men förlorar informationskriget. Landet har hamnat i ett tånggrepp mellan humanitära organisationer och medier – den ena under humanitär täckmantel, den andra under fanan av sanningsförmedlare – och de matar varandra med en självförstärkande berättelse.
Resultatet är så vinklat och ofullständigt, så uppenbart anti‑israeliskt, att propaganda inte är ett för starkt ord. Det är just den berättelsen som nu pressar Europas regeringar: senast föll den svenska regeringen för dramaturgin och meddelade att den tänker driva på inom EU för att frysa handelsavtalet med Israel.
Den senaste propagandaoffensiven träffar alla känslonoder: ”Israel svälter barnen.” Bildflödet – ofta utan oberoende verifiering – är bränslet som driver kampanjen. I den stämningen blir varje försök till nyans ett tecken på hjärtlöshet, och den som ifrågasätter narrativet stämplas genast som försvarare av barnsvält. Ändå måste det sägas: hur tragiskt läget än är, visar fakta och enkel aritmetik att skulden ligger någon annanstans.
Verkligheten är en kollaps på sista milen.
I juni 2025 registrerade FN:s 2720-system 1090 hjälptransporter inne i Gaza. Bara 47 nådde sin destination; 1 043 hade kapats eller plundrades under färd. Leveransgrad: cirka 4 procent. Under de tio veckorna efter 19 maj kom mindre än 8 procent av WFP-konvojerna fram.
Det här är inget grindproblem – det är ett transitproblem. Lasten kapas av folkmassor och beväpnade grupper – kriminella gäng och islamistiska miliser där Hamas säkert ingår – för att hamstras eller säljas på svarta marknaden till priser som vanliga palestinier knappast har råd med. Israel skulle kunna tredubbla inflödet utan att utfallet ändras nämnvärt; när logistiken på sista milen havererat spelar första grinden mindre roll.
Vid det här laget verkar lösningen självklar: låt Israel följa konvojerna med väpnat skydd. Ironiskt nog är det FN som slår igen dörren, trots Israels erbjudande. Inte nog med det – FN kräver dessutom att inte en enda IDF‑soldat över huvud taget får synas längs rutten. När konvojerna ändå blir mål för plundring landar skulden på Israel. Det fungerar som en politisk hävstång: ställ villkor som inte kan uppfyllas, peka sedan på det förväntade kaoset och använd det som argument för att pressa fram ett krigsslut.
Israel gör samtidigt något som saknar motstycke i modern tid: man försörjer i industriell skala en fiendekontrollerad civilbefolkning mitt under pågående strider, medan fienden fortfarande behåller fästen och dessutom håller gisslan.
Krigsforskaren John Spencer hittar ingen historisk parallell: i andra världskriget, Vietnam och striderna mot IS nådde hjälpen vanligtvis fram först efter att områdena rensats. Sedan krigsstarten har nästan två miljoner ton förnödenheter pumpats in – operativt och humanitärt oöverträffat. Spencer påminner också om två grundsatser i krig: när fienden konfiskerar hjälp är det legitimt att styra flödet, och civila flyttas rutinmässigt ut ur stridszoner för att minimera civila förluster.
En central icke-FN‑kanal är Gaza Humanitarian Foundation (GHF) – ett amerikansk‑israeliskt initiativ som inledde sin verksamhet i slutet av maj 2025 och driver fasta, inhägnade distributionshubbar där familjelådor delas ut hand till hand. Fram till 1 augusti har GHF delat ut drygt 100 miljoner måltider och ligger stabilt på cirka 1–2 miljoner per dag. Stiftelsen planerar nu att skala upp till 16 permanenta hubbar med dygnet runt‑drift så snart logistiken tillåter.
Som jämförelse levererade FN:s samordnade kök – där UNRWA ingick – omkring 780 000 färdiglagade portioner per dag i februari, strax innan UNRWA stängdes ute den 2 mars.
Bilden är kristallklar: FN larmar om svält och vet att lastbilar plundras och att rutterna är farliga, men avvisar ändå israeliskt skydd – och placerar sedan skulden hos Israel. Slutsatsen blir oundviklig: FN‑apparaten agerar inte neutralt utan driver en normativ linje mot Israels krigföring. När en biträdande generalsekreterare deklarerar ”Det finns ingen militär lösning på konflikten med Hamas” stämplas Israels mål – att slå ut en jihadistisk armé som vill utplåna judar – som illegitimt redan i startblocken.
Trycket mot Israel handlar inte främst om nödhjälp utan om att hindra landet från att forstätta kriget. Är det verkligen den linje Sverige bör backa upp? Om inte, rikta pressen dit hindren faktiskt finns: mot FN:s distributionsmodell och mot de beväpnade aktörer som härjar på vägarna. Låt Israel sköta säkerheten, stabilisera sista milen. Möt krisen med ordning – inte med moralisk teater.
Sveriges utrikespolitik borde styras av fakta och sunt förnuft, inte av känsloladdade tv‑bilder och slagord från FN:s antikrigsaktivister.
Omar Makram är poddare och skribent på sin publikation Öster om förnuftet.
