Det kunde ha varit en fars, åtminstone kändes det som en riktigt dålig komedi i regi av Stefan och Krister när SVT gjorde ett reportage om att deras medarbetare får fel hamburgare i Gävle.

Reportern var alltså vegetarian och berättade att han varit det i 30 år, sedan han tillhörde straight edge-rörelsen under studenttiden i Umeå. Bara detta borde ha fått den som är relativt insatt i samtidshistoria att undra om det är fråga om en parodi.

Straight edge-arna kan liknas vid vänsterns version av aktivklubbar. De betonade en sund livsstil och var ”ganska gulliga”, för att citera en god vän som pluggat i Umeå, tills de alltmer radikaliserades och började vandalisera McDonalds och kasta rödfärg på människor som bar päls. I och med deras fundamentalism är det inte heller förvånande att en del av dem senare anammade det andra extremen och fastnade i missbruk. Extremister söker alltid det extrema.

Frågan är varför SVT tyckte det var relevant att göra ett reportage om ett simpelt misstag. Troligtvis bottnar det i att man har en form av adelsmentalitet som anser att det man själv har råkat ut för är det mest relevanta. Att man är världens medelpunkt.

På ett personligt plan övergår det mitt förstånd. Jag har arbetat som journalist och har av vettiga chefer fått några regler inpräntade i skallen: Du är inte storyn, involvera aldrig dina anhöriga – speciellt om de är minderåriga, och kom ihåg att det ska vara sant och relevant.

Allt detta fallerar i berättelsen om den ”felserverade hamburgaren”. Tänk i stället om reportern hade sagt det blev fel och låtit saken vara. Det gjorde han inte, och det säger mycket om honom, men mest säger det att det fattades kloka chefer som inte borde ha gett utrymme åt hans lättkränkthet. SVT tycks göra sitt bästa för att ge ammunition åt sina kritiker.

Hamburgerfadäsen får mig att minnas hur jag under min tid som ledarskribent råkade ut för en liknande incident. På ett café i en icke namngiven medelstor svensk stad skulle jag beställa kaffe – men fick i stället en kopp te. Misstaget noterades och jag fick en ursäkt och en ny slät kopp kaffe. På ett spontant plan var min reaktion att sådant händer, och jag har inte funderat på detta sedan dess. Fram tills nu. I stället för att borsta av mig hade jag kanske kunnat göra ett magnifikt reportage i tidningen jag då arbetade för.

Om man hade gjort det väl kunde jag ha stått där i livesändning (det var mode på den tiden) och med darr på rösten hänvisat till den ”koloniala blicken”. Trots allt har jag indiskt påbrå och det måste ha varit någon form av freudiansk felmanöver att servera te till en indier. I alla fall om jag hade arbetat på SVT. 

David Lindén är författare och historiker

Få 6 månaders obegränsad läsning – för bara 79kr

Därefter 169kr per månad

Obegränsad tillgång till allt innehåll på fokus.se och i appen
Nyhetsbrev varje vecka
Avsluta när du vill