Tack Macron, men Sverige behöver egna taktiska kärnvapen
Erbjudandet om franskt kärnvapenparaply kan bli värdelöst om Marine Le Pen vinner nästa presidentval.
Toppbild: AP
I ett tal till nationen i går kväll talade Frankrikes president Emanuel Macron om att, i avskräckande syfte, utsträcka Frankrikes kärnvapen för skydd av andra EU-länder. Att ersätta det amerikanska kärnvapenparaplyet med ett franskt är en idé som har väckt viss entusiasm också i Sverige.
I den nya, med Macrons ord ”brutala” värld som, nästan timme för timme, förefaller tona fram allt tydligare är det inte överraskande att den europeiska debattens tabu mot kärnvapen faller. Det Frankrike hypotetiskt kan erbjuda är så kallade strategiska kärnvapen, avlossade från ubåtar eller fällda från stridsflygplan, som kan nå ryskt territorium. Men landets arsenal är liten i jämförelse med USA:s, och det är svårt att tro att en gaullist som Marine Le Pen skulle hålla ett löfte att försvara Europeiska unionen med franska kärnvapen, om hon skulle vinna nästa presidentval.
Ett alternativt och mer realistiskt scenario för Europa är att modellen med en exklusiv ”atomklubb” bestående av en handfull stormakter och skurkstater ersätts av en ordning där flera mindre europeiska stater skaffar sig egna så kallade taktiska kärnvapen. Sådana kan användas offensivt i händelse av ett invasionsföretag. Detta var syftet med Sveriges övergivna kärnvapenprogram.
För egen del ser jag flera starka argument för att parallellt med en konventionell militär upprustning återuppta det svenska kärnvapenprogrammet, kanske i samarbete med ett eller flera andra länder. Någonting i den riktningen – en sorts nukleär Kalmarunion i Norden – har även föreslagits av den säkerhetspolitiske debattören David Carlqvist på DN Debatt.
Men då återstår ändå frågan om vem som ytterst ska ha fingret på avtryckaren och hur man kan få politisk kontinuitet i en sådan säkerhetsstrategi. Sveriges, eller Nordens, beslutsamhet att försvara sig med kärnvapen är en fråga som lämpar sig sällsynt illa för tevesända valdebatter.
Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan.
I ett tal till nationen i går kväll talade Frankrikes president Emanuel Macron om att, i avskräckande syfte, utsträcka Frankrikes kärnvapen för skydd av andra EU-länder. Att ersätta det amerikanska kärnvapenparaplyet med ett franskt är en idé som har väckt viss entusiasm också i Sverige.
I den nya, med Macrons ord ”brutala” värld som, nästan timme för timme, förefaller tona fram allt tydligare är det inte överraskande att den europeiska debattens tabu mot kärnvapen faller. Det Frankrike hypotetiskt kan erbjuda är så kallade strategiska kärnvapen, avlossade från ubåtar eller fällda från stridsflygplan, som kan nå ryskt territorium. Men landets arsenal är liten i jämförelse med USA:s, och det är svårt att tro att en gaullist som Marine Le Pen skulle hålla ett löfte att försvara Europeiska unionen med franska kärnvapen, om hon skulle vinna nästa presidentval.
Ett alternativt och mer realistiskt scenario för Europa är att modellen med en exklusiv ”atomklubb” bestående av en handfull stormakter och skurkstater ersätts av en ordning där flera mindre europeiska stater skaffar sig egna så kallade taktiska kärnvapen. Sådana kan användas offensivt i händelse av ett invasionsföretag. Detta var syftet med Sveriges övergivna kärnvapenprogram.
För egen del ser jag flera starka argument för att parallellt med en konventionell militär upprustning återuppta det svenska kärnvapenprogrammet, kanske i samarbete med ett eller flera andra länder. Någonting i den riktningen – en sorts nukleär Kalmarunion i Norden – har även föreslagits av den säkerhetspolitiske debattören David Carlqvist på DN Debatt.
Men då återstår ändå frågan om vem som ytterst ska ha fingret på avtryckaren och hur man kan få politisk kontinuitet i en sådan säkerhetsstrategi. Sveriges, eller Nordens, beslutsamhet att försvara sig med kärnvapen är en fråga som lämpar sig sällsynt illa för tevesända valdebatter.
Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan.