Taffligt tangentbordstroll blivande minister?

Sverigedemokraternas riksdagsledamot Ludvig Aspling redovisade antalet asylsökande under januari 2026. Jämfört med året innan hade antalet asylsökande halverats, vilket ur Tidöregeringens perspektiv ses som ett positivt tecken, då regeringen gick till val på att minska invandringen.

Ett konto på X menade att riksdagsledamoten Aspling inte borde använda så många ord, utan i stället kalla regeringens migrationspolitik för ”etnisk rensning”. Den mycket allvarliga anklagelsen delades av Morgan Johansson, tidigare justitieminister och i dag Socialdemokraternas kandidat till utrikesministerposten. 

Att okända konton grundlöst anklagar regeringen för hemska saker ignoreras ofta, det är en del av yttrandefriheten. Men vid en delning som görs av en högt uppsatt politiker, som aspirerar på makt, blir debatten plötsligt mycket farligare. 

Morgan Johansson missade sannolikt historielektionerna: etnisk rensning är inte att minska invandringen i Sverige, utan betyder att aktörer med tvång fördriver folkgrupper från områden – eller till och med utrotar dem genom massmord. Dessa avskyvärda handlingar förekom under det jugoslaviska inbördeskriget samt i samband med det arabisk-israeliska kriget 1948, då judar bosatta i muslimska länder antingen mördades eller fördrevs från sina hem. 

Inget som ens i närheten liknar etnisk rensning har inträffat i Sverige. Svenska myndigheter har inte rest till invandrartäta områden för att fördriva vissa grupper eller avrättat någon längs en äng intill motorvägen. Vad svenska regeringen däremot har gjort är att ställa högre krav på de individer som väljer att bosätta sig i landet. 

En som reagerat starkt på användandet av uttrycket etnisk rensning är Bawar Kim Ismail, politisk sakkunnig hos integrationsminister Simona Mohamsson.  

”Jag rycker ut för att jag har farbröder som avrättades i Saddam Husseins etniska rensning av kurder i norra Irak. Kom inte och säg att händelser som Anfal, Srebrenica, Rwanda osv är att likställa med att Sverige tar emot färre asylsökande efter decennier av generöst flyktingmottagande. Det är en spottloska i ansiktet på offer för etnisk rensning”, skrev Kim Ismail på X. 

Sannolikt tycker inte Johansson att regeringen bedriver etnisk rensning, utan använder – likt flera av sina partikamrater – grundlösa anklagelser för att smutskasta regeringen. I praktiken undergräver Morgan Johansson och hans partikamrater sitt eget förtroende, samtidigt som de förminskar innebörden av vad etnisk rensning de facto är.

Följer man Morgan Johansson på sociala medier blir man föga förvånad över hans retorik mot regeringen. Sverigedemokraternas riksdagsledamot Josef Fransson skrev att ”det krävdes två atombomber för att göra japanerna trevliga”. Kommentaren kan vid första anblick betraktas som osmaklig, men det är historiskt korrekt att det krävdes två atombomber för att Japan skulle ge upp. På samma sätt krävdes massiva bombningar i Europa för att Nazityskland skulle kapitulera. Det innebär inte att man anser de civila dödsfallen vara något positivt, utan är ett konstaterande av vad som faktiskt skedde under andra världskriget.

Morgan Johansson tolkade Franssons kommentar som att denne ”tycker att man ibland behöver bränna kvinnor och barn levande för att få dem att veta hut”. Det är, likt återpubliceringen om etnisk rensning, en grov och grundlös anklagelse.

Vinner Socialdemokraterna valet 2026 kan Morgan Johansson – som under sin tid som justitieminister 2017 sade att regeringen snart ”knäckt gängen” – bli vald till utrikesminister. En utrikesminister är Sveriges främsta ansikte utåt. Är en twitterkrigare som slänger ur sig grova och grundlösa anklagelser på sociala medier verkligen lämplig för den rollen?

Med en politiker som slentrianmässigt anklagar sina meningsmotståndare för fruktansvärda saker finns en risk att reflexmässiga uttalanden kan orsaka diplomatiska kriser och i värsta fall förvärra relationerna mellan Sverige och andra länder.

Christoffer Jonsson är samhällsdebattör och medlem i KDU