Tidöpartiernas listiga bidragsreform
Miljöpartiet har kallat förslaget en fattigdomsreform, Centern menar att det aldrig är fel att vara restriktiv med bidrag. Vad blir S drag?
Pensionärer får 200 kronor mer i månaden, är inte en rubrik som någonsin drivit lyckorusiga gamlingar ut på gatorna. ”Reformer” visar i allmänhet hur lite staten kan göra för att verkligen påverka vår vardag. Men den här gången är det annorlunda.
En fembarnsfamilj där båda föräldrarna går på socialbidrag, eller ”försörjningsstöd” som de vill att vi ska säga, blir av med 8 200 kronor i månaden, om Tidöpartiernas bidragsreform går igenom. Det är nästan 100 000 kronor om året. Till det en kvalificeringsperiod på fem år för många bidrag, aktivitetskrav för bidragstagare och ett nationellt tak, som hindrar kommuner från att på eget bevåg höja bidragsbeloppen.
De mest centrala delarna av förslaget ska genomföras från och med 1 januari 2027. Av remiss- och omställningsskäl, heter det. Det råkar också vara på andra sidan valdagen.
Man skulle till förstone kunna tro att det är en aning oförsiktigt av en regering som vill bli omvald att skruva åt kranarna på det här sättet. Men det är nog snarare rätt förslaget. Det är i praktiken en riktad reform mot boende i Sverige som inte förmått integrera sig. I den mån de som drabbas av reformnen har rösträtt, röstar de knappast på något av regeringspartierna, eller Sverigedemokraterna. Det är antagligen en populär reform bland många arbetande skattebetalare. Och det är där reformen ställer till det för Socialdemokraterna.
Socialdemokraterna har anpassat sig till regeringen och Sverigedemokraterna i alla de frågor – invandring, lag och ordning, försvar — som kan skrämma bort den stora gruppen i grunden värdekonservativa vänsterväljare. Partiet vill i stället ha en fajt om välfärd och ekonomi. Men den här reformen grumlar Socialdemokraternas strategi.
Ska partiet vända sig mot reformen och kalla den ett angrepp på fattiga och utsatta?
Det vore kanske det naturliga. Men hur många traditionella socialdemokratiska väljare tycker att det är helt OK att ett föräldrapar på socialbidrag med fem barn kan kvittera ut över 46 000 i månaden, utan motprestation? Hur många tycker att alla som sätter sin fot på svensk mark genast ska ha dragningsrätt på trygghetssystemen?
Magdalena Andersson har systematiskt talat till den betydande del av socialdemokratiska sympatisörer som har traditionella värderingar. Det har varit framgångsrikt i det att partiet kunnat vinna tillbaka en del av tidigare tapp till Sverigedemokraterna. Men skulle Socialdemokraterna nu profilera sig på rätten för invandrare med många barn att försörja sig på bidrag, skulle den strategin bli betydligt svårare att fullfölja.
Ska partiet göra som den gjort i så många andra frågor, anpassa sig och hänga på reformförslaget?
Det vore kanske det listiga för att få bort frågan i kampen med Tidöpartierna. Men det skulle i stället i valrörelsen placera stridsfrågan mitt i den egna koalitionen.
Miljöpartiet har redan kallat förslaget en ”fattigdomsreform”. Vänsterpartiet har konsekvent fördömt alla ambitioner åt det här hållet. Samtidigt säger Centerns ekonomiske talesperson lite surt att ”det är aldrig fel att vara restriktiv med bidrag”, men att reformen inte är tillräckligt omfattande och kommer för sent. Förslaget har redan fått den här tänkta koalitionen att visa att den inte ens är ense i grundläggande perspektiv. Det skulle bli än värre om Socialdemokraterna spelar med Tidöpartierna även i detta.
Det här är helt enkelt ett förslag som kan sätta Socialdemokraterna på pottan, oavsett vad partiet gör. För en gångs skull listigt av Tidöpartierna, alltså.
Det som talar mot att det fungerar är förstås att man aldrig ska underskatta Socialdemokraternas förmåga att åla sig ur ett skamgrepp.
Pensionärer får 200 kronor mer i månaden, är inte en rubrik som någonsin drivit lyckorusiga gamlingar ut på gatorna. ”Reformer” visar i allmänhet hur lite staten kan göra för att verkligen påverka vår vardag. Men den här gången är det annorlunda.
En fembarnsfamilj där båda föräldrarna går på socialbidrag, eller ”försörjningsstöd” som de vill att vi ska säga, blir av med 8 200 kronor i månaden, om Tidöpartiernas bidragsreform går igenom. Det är nästan 100 000 kronor om året. Till det en kvalificeringsperiod på fem år för många bidrag, aktivitetskrav för bidragstagare och ett nationellt tak, som hindrar kommuner från att på eget bevåg höja bidragsbeloppen.
De mest centrala delarna av förslaget ska genomföras från och med 1 januari 2027. Av remiss- och omställningsskäl, heter det. Det råkar också vara på andra sidan valdagen.
Man skulle till förstone kunna tro att det är en aning oförsiktigt av en regering som vill bli omvald att skruva åt kranarna på det här sättet. Men det är nog snarare rätt förslaget. Det är i praktiken en riktad reform mot boende i Sverige som inte förmått integrera sig. I den mån de som drabbas av reformnen har rösträtt, röstar de knappast på något av regeringspartierna, eller Sverigedemokraterna. Det är antagligen en populär reform bland många arbetande skattebetalare. Och det är där reformen ställer till det för Socialdemokraterna.
Socialdemokraterna har anpassat sig till regeringen och Sverigedemokraterna i alla de frågor – invandring, lag och ordning, försvar — som kan skrämma bort den stora gruppen i grunden värdekonservativa vänsterväljare. Partiet vill i stället ha en fajt om välfärd och ekonomi. Men den här reformen grumlar Socialdemokraternas strategi.
Ska partiet vända sig mot reformen och kalla den ett angrepp på fattiga och utsatta?
Det vore kanske det naturliga. Men hur många traditionella socialdemokratiska väljare tycker att det är helt OK att ett föräldrapar på socialbidrag med fem barn kan kvittera ut över 46 000 i månaden, utan motprestation? Hur många tycker att alla som sätter sin fot på svensk mark genast ska ha dragningsrätt på trygghetssystemen?
Magdalena Andersson har systematiskt talat till den betydande del av socialdemokratiska sympatisörer som har traditionella värderingar. Det har varit framgångsrikt i det att partiet kunnat vinna tillbaka en del av tidigare tapp till Sverigedemokraterna. Men skulle Socialdemokraterna nu profilera sig på rätten för invandrare med många barn att försörja sig på bidrag, skulle den strategin bli betydligt svårare att fullfölja.
Ska partiet göra som den gjort i så många andra frågor, anpassa sig och hänga på reformförslaget?
Det vore kanske det listiga för att få bort frågan i kampen med Tidöpartierna. Men det skulle i stället i valrörelsen placera stridsfrågan mitt i den egna koalitionen.
Miljöpartiet har redan kallat förslaget en ”fattigdomsreform”. Vänsterpartiet har konsekvent fördömt alla ambitioner åt det här hållet. Samtidigt säger Centerns ekonomiske talesperson lite surt att ”det är aldrig fel att vara restriktiv med bidrag”, men att reformen inte är tillräckligt omfattande och kommer för sent. Förslaget har redan fått den här tänkta koalitionen att visa att den inte ens är ense i grundläggande perspektiv. Det skulle bli än värre om Socialdemokraterna spelar med Tidöpartierna även i detta.
Det här är helt enkelt ett förslag som kan sätta Socialdemokraterna på pottan, oavsett vad partiet gör. För en gångs skull listigt av Tidöpartierna, alltså.
Det som talar mot att det fungerar är förstås att man aldrig ska underskatta Socialdemokraternas förmåga att åla sig ur ett skamgrepp.
