Tillbaka till normaltid
Snart är det dags att ställa fram utemöblerna – och klockan. Men varför ställer vi om och kan vi inte få slippa? Normaltid för alltid. Eller?
Två gånger om året ställer vi om alla våra klockor, en timme framåt eller en timme bakåt. Och varje år klagar vi på detta irriterande inslag i vår vardag. Många kommer för sent eller för tidigt till något evenemang, missar viktiga möten, blir förvirrade och stressade i onödan. Den återkommande frågan är – ska vi verkligen ha det så här? Måste vi upprätthålla denna praxis? Varför?
Det började med tågen. I hundratals år hade tolvslaget styrts av tidpunkten när solen stod högst på himlen. Kyrkklockorna ringde baserat på denna tid. Alltså var klockorna ställda lite olika beroende på var i landet man bodde, baserat just på solens position. Men så kom tågen. Och telegrafen, radiokontakt och telefoner. Plötsligt kunde ett rykte färdas fortare än en människa. Man kunde samordna kommunikation mellan flera orter. Och tågtrafiken behövde tidtabeller. Då kunde ju inte städerna längre ha olika tider. Det skulle bli synnerligen förvirrande – det kunde ju skilja tio-femton minuter från en stad till en annan.
1879 beslöts därför i Sveriges riksdag att man skulle införa en nationell normaltid, och att meridianen för denna tid skulle dras någonstans mellan de två största städerna – Stockholm och Göteborg. Så fick det bli, och så är det alltjämt. Men sommartid, då?
Redan 1916 gjordes ett försök att införa så kallad sommartid, i syfte att spara energi. Det föll inte väl ut, och efter ihärdiga protester avslutades detta experiment efter bara ett år.
1980 tog man återigen initiativet att införa sommartid, och det har vi levat med sedan dess. I många år har det dock diskuterats i EU om man ska avsluta detta skiftande av tid, eftersom man har sett allt fler nackdelar med systemet. Logistiskt, hälsomässigt och på flera andra områden. Det ökar stress, och enligt vissa undersökningar kan sömnbristen vid övergången till sommartid leda till att antalet hjärtinfarkter går upp med tre till fem procent i direkt anslutning till ändringen. Och övergången till normaltid på hösten gör förstås att dygnet plötsligt känns väldigt mycket mörkare och kortare, vilket kan fördjupa höstdepressioner.
Så hur gör vi med sommartiden? Många uttrycker att de skulle vilja ha det som vi i dag kallar sommartid, fast året om – att det flyttade dygnet blir normaltid.
Det är ju faktiskt själva växlandet som de flesta ogillar, och det är rätt smart att ha en del fasta punkter i livet, som faktiskt gäller globalt. Vi har samma latituder och longituder, vi har dygn med 24 timmar, och mer därtill. Det är funktionellt att ha en del sådana fasta hållpunkter att manövrera efter. Vi bor trots allt på samma klot.
Nästa fråga som vi behöver ställa till oss själva är i hur hög grad vi ska låta oss styras av dessa hållpunkter. Hur mycket låter vi oss styras av yttre faktorer, som till exempel klockslag? Hur mycket kan vi – och hur mycket vill vi – bestämma över våra egna liv? Men det är förstås en annan diskussion…
Carl Johan Rehbinder är frihetlig humanist, klassisk liberal, partipolitiskt obunden bildskapare, berättare och relationspedagog
