Tio år i bostadskö men ingen hurrar
De längsta kötiderna för förmedlade bostäder är över 41 år. Är detta rättvist? Rimligt? Nej. Men det är precis så hyresregleringen fungerar.
I år fyller jag tio år som bostadssökande. Ett helt decennium av årliga avgifter och besvikelser. Detta är resultatet av politiska beslut, försvarade i årtionden som gjort den svenska bostadsmarknaden till ett system där tid slår behov, och tur slår arbete. Frågan är obönhörlig: tio år i kö. För vad?
Bostadsförmedlingen i Stockholm är sinnebilden av den svenska bostadspolitikens moraliska och ekonomiska haveri. Sedan 1947 har de förmedlat över 700 000 bostäder. Det låter mycket. Ändå står i dag nästan 900 000 människor i samma kö. Även om varenda lägenhet som förmedlats under dessa 75 år skulle delas ut på nytt, hade det inte räckt för dagens efterfrågan.
Mitt i centrala Stockholm, på Gamla Brogatan 17, fick nyligen en person som ställt sig i kö 1997 (året jag föddes) en eftertraktad lya på 47 kvadratmeter under 7 000 kronor i månaden. Ett drömboende till en kostnad som i dag knappt täcker hyran för ett andrahandsrum i ytterförorten. 2025 var de längsta kötiderna för förmedlade bostäder över 41 (!) år.
Är detta rättvist? Är det rimligt?
Svar: Nej. Men det är precis så hyresregleringen fungerar. Den håller nere priserna i attraktiva lägen, skapar artificiell brist och gör kötiden – inte behovet, inte betalningsviljan, inte livssituationen – till den avgörande valutan.
Min Timbrokollega, Fredrik Kopsch, har länge påpekat det som borde vara uppenbart: när priset inte får spegla efterfrågan uppstår köer, som inte gynnar de mest utsatta, utan de mest tålmodiga och resursstarka. Den som faktiskt är i behov av en bostad här och nu? Den hänvisas till en desperat jakt efter andrahandskontrakt, osäkra villkor och skyhöga hyror.
Kontrasten är brutal.
När jag loggar in på Bostadsförmedlingen möts jag av en notis: ”Här har du god chans”. En etta i Alby. En trappa ner i källaren. Nästan uppe i brutala 15 000 kronor i månaden. Varför har jag god chans? För att ingen annan vill ha den.
Systemets absurditet blir total. För såklart fortsätter jag att stå i kö, jag äger min bostad, jag har alltså råd att vänta, jag är själv en del av problemet. Jag är långt ifrån akut bostadsnöd. Men ändå står jag där i kön, med hundratusentals i samma situation. Inte för att vi måste, för att det vore irrationellt att låta bli. Den potentiella vinsten är enorm!
Vi vet varför det ser ut så här. Vi vet att hyresregleringen skapar brist, att köerna är ett uruselt fördelningsinstrument och att dagens system cementerar ojämlikhet mellan generationer. Och den politiska viljan saknas.
För varje vinnare i bostadslotteriet finns en väljare som inte vill se förändring.
Så jag firar tio år som bostadssökande. Inte med champagne, men med en bittersmakande insikt: kön är inte till för att lösa bostadsbristen, den är till för att dölja den. Så länge politiken fortsätter att kalla detta rimligt och rättvist kommer nästa generation stå där som jag; med tårta, tio ljus och samma fråga:
Tio år i kö. För vad?
Jag blåser ut ljusen, sluter ögonen, och önskar mig fungerande system.
Anna D. Linder är Stockholmsbo och presskommunikatör på Timbro förlag
