Trump och Grönland – den enkla eller svåra vägen

Den 10 januari sa President Trump:

”Jag pratar inte om pengar för Grönland ännu. Jag kanske kommer att göra det. Men just nu ska vi göra något med Grönland, oavsett om de gillar det eller inte, eftersom om vi inte gör det så kommer Ryssland eller Kina att ta över Grönland, och vi tänker inte ha Ryssland eller Kina som granne. Jag skulle vilja göra en överenskommelse, du vet, den enkla vägen. Men om vi inte gör det på det enkla sättet, kommer vi att göra det på det svåra sättet”.

USA:s ökande fokus på Grönland är inte en isolerad diplomatisk nyck, utan ett logiskt och konkret nästa steg i tillämpningen av landets nationella säkerhetsstrategi från december 2025 (NSS 2025). Genom att bestämt gå från teori till territoriell konsolidering har administrationen presenterat ett ultimatum för Danmark — det tydligaste uttrycket hittills för den nya doktrinen.

Tillförlitligheten i administrationens nya linje etablerades nyligen genom den ”kinetiska bevisning” som användes i  samband med militärinterventionen i Venezuela, som president Trump beskrev med exalterad distans: ”Jag tittade på det, bokstavligt talat, som om jag tittade på ett tv-program”.

Denna osentimentala tillämpning av makt utgör kärnan i NSS 2025, avsedd att verkställa det som framställs som ett ”Trump-korollarium” till Monroedoktrinen.

Grönlandsmanövern fungerar som ett formellt tillkännagivande: det teoretiska ramverket för Fortress America omsätts nu i praktiken genom direkta territoriella anspråk, understödda av trovärdig och demonstrerad kraft.

För att förstå logiken bakom Grönlandsmanövern måste man först se till öns roll i den nationella säkerhetsstrategin från 2025. I detta ramverk är hemisfärisk säkerhet högsta prioritet, och kontrollen över Arktis – Amerikas norra port – har upphöjts till ett icke förhandlingsbart imperativ. Washington ser inte Grönland som ”värdefull egendom”, utan som en strategisk nyckelpunkt: en spärr mot stormaktsrivalers intrång och en skyddsvall för USA:s integritet.

Doktrinen drivs av en explicit hänvisning till Amerikas förflutna. Trump-korollariet framställs som ett medvetet eko av Theodore Roosevelts korollarium till Monroe-doktrinen från 1904, som hävdade USA:s rätt att ingripa vid ”kroniskt felbeteende”, och i praktiken definierade hela Västra halvklotet som en amerikansk dominanssfär. Administrationen avvisar post-Kalla krigets multilateralism till förmån för en guldåldersmodell av ensidig maktprojektion.

Den geografiska grunden för att tillämpa denna doktrin på Grönland presenteras som enkel: ön är en del av den nordamerikanska kontinenten och därmed — enligt denna logik — självklar inom Västra halvklotet. Denna geografiska realitet används som motivering för att diktera regional säkerhet och explicit utestänga rivaler som Ryssland och Kina från att få ett strategiskt fotfäste.

Brådskan drivs dessutom av ett nytt geopolitiskt sammanhang. Smältande is på Arktis har blottlagt enorma fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller och öppnat nya strategiska sjövägar, vilket förvandlar Grönland från en utpost under kalla kriget till en guldgruva i en ny era av global rivalitet. Detta förstärks av öns växande betydelse i 2000-talets rymdkapplöpning, där Pituffik Space Base nu pekas ut som en kritisk nod för satellitdominans.

Washington ser denna konvergens av ekonomiska och högteknologiska intressen och passiv tillit till gamla avtal som en oacceptabel risk.

Synsättet är inte nytt, utan snarare en modern kulmen på ett långvarigt amerikanskt säkerhetsintresse — efter tidigare försök att köpa ön 1867 och 1946. Det som förändrats är metoden: intresset drivs nu igenom med en karakteristisk, direkt uppriktighet och utan hövlighet, där ultimatum blivit administrationens främsta verktyg i statskonsten.

Ett mönster av osentimental statskonst

Ultimatumet — ”den enkla vägen eller den svåra vägen” — som levererats till Danmark är inte bara retorik, utan ett kalkylerat doktrinärt verktyg: utformat för att kringgå långdragna förhandlingar och tvinga fram utfall som gynnar amerikanska intressen. Språket presenterar målen som ett binärt val: kapitulation eller tvång.

En direkt parallell finns i formuleringar kring avväpningen av Hamas, där president Trump förklarade att det skulle ske ”på ett eller annat sätt — den enkla vägen eller den svåra vägen”. Den återkommande formuleringen fungerar som en medveten taktik: att bestämma spelplanen genom att tidigt skapa press, oreda och osäkerhet. Som analytikern Pippa Malmgren observerar fungerar sådant språk som ”handgranaten… utformad för att få alla ur balans” genom att ta kontroll över det diplomatiska landskapet redan från början.

Detta ultimatums trovärdighet, efter den senaste militära operationen i Venezuela, visar att den snabba interventionen fungerar – i administrationens logik – som en modern återupprättelse av Roosevelts ”Big stick”-politik. Även om den nuvarande presidenten kanske inte talar mjukt, bär han — enligt denna läsning — klart och otvivelaktigt  Roosevelts stora käpp. Den obestridliga viljan att använda kraft förvandlar ultimatumet från retoriskt hot till en trovärdig avsiktsförklaring — och blir ett instrument för att underminera vad som framstår som föråldrade, legalistiska föreställningar om suveränitet.

Suveränitet: en fråga om makt, inte prejudikat

Grönlandsmanövern tvingar fram en direkt konfrontation mellan traditionella, regelbaserade tolkningar av nationell suveränitet och administrationens realpolitiska doktrin. Omdefinieringen av suveränitet blir en återupplivning av 1800-talets ”big stick”-etos där makt blir den yttersta bestämmande faktorn för suverän legitimitet. Konflikten är medvetet iscensatt — utformad för att blanda bort de ideologiska korten och demontera juridiska hinder för konsolideringen av Fortress America.

Danmarks position, grundad i etablerade internationella normer, vilar på tre pelare:
Rättslig grund: Överenskommelsen från 1916 där USA explicit erkände full dansk suveränitet över Grönland.
Strategisk realitet: Ett uppriktigt medgivande att Danmark inte kan försvara Grönland ensamt och därför är beroende av allierade för att upprätthålla säkerheten.
Konstitutionell väg: Ett erkännande att Grönland har rätt att utträda, även om denna väg medför ”en mycket, mycket allvarlig ekonomisk nackdel”.

Det amerikanska motargumentet avfärdar dessa anspråk och ser dem som föråldrade. Historiska prejudikat reduceras till irrelevans, med president Trumps formulering: ”Det faktum att de hade en båt som lade till där för 500 år sedan betyder inte att de äger landet”.

Administrationens kärnargument går längre: suveränitet omdefinieras som kapacitet snarare än juridisk status. Att vara en suverän makt innebär, enligt denna logik, att kunna sörja för sin egen säkerhet. När Danmark samtidigt medger att landet inte kan säkra Grönland på egen hand, framställs dess anspråk som urholkade. Befintliga ”leasing-avtal” bedöms som otillräckliga; absolut kontroll är målet. Som presidenten formulerade det: ”När vi äger det, försvarar vi det”.

Denna omdefiniering av suveränitet ses av rivaler som en djup kränkning av internationella normer. Som svar på USA:s intervention i Venezuela fördömde Kinas utrikesministerium operationen som en ”hegemonisk handling” som ”allvarligt kränkte internationell rätt och Venezuelas suveränitet”. Det direkta fördömandet från en jämbördig konkurrent understryker de höga insatserna: doktrinens logik riskerar att accelerera geopolitisk friktion.

Samtidigt genomförs en realpolitisk omdefiniering av suveränitetsbegreppet med en obarmhärtig effektivitet som inte hämtar sin kraft ur modern teori, utan ur tidlösa principer från antik strategi.

Konsten att inte kriga

Bortom den samtida retoriken är administrationens strategi en modern tillämpning av Sun Tzus antika visdom: total seger med minimal blodspillan och minimala kostnader. I en era av budgetrestriktioner och aversion mot ”eviga krig” blir detta en strategisk nödvändighet. Erbjudandet om ”den enkla vägen” speglar Sun Tzus högsta princip: ”Att övervinna andras arméer utan att kämpa är det bästa av färdigheter”.

Det är ett försök att uppnå en avgörande geopolitisk seger genom hävstång snarare än konflikt. Det motsvarande hotet om ”den svåra vägen” följer samma logik: överväldigande psykologiskt tryck för att undvika en utdragen påverkanskampanj som skulle uttömma resurser — med den underliggande varningen att en armé är som eld: om du inte släcker den, bränner den ut sig själv. Ultimatumet är i grunden konstruerat för att framtvinga ett snabbt utfall.

Administrationens ofta oförutsägbara stil påminner dessutom om den obegripliga generalen i den klassiska texten: ”Var extremt subtil… Var extremt mystisk… Därigenom kan du bli direktören för motståndarens öde”. Genom att hålla metoderna tvetydiga tvingas motståndarna reagera på en tävlan eller kamp vars regler de inte till fullo förstår.

Denna tillämpning av tidlös strategi på modern stormaktsrivalitet sker inte i ett historiskt vakuum. Som historikern Niall Ferguson argumenterar är den nuvarande USA–Kina-dynamiken ett kyligt eko av den anglo-tyska antagonism som föregick första världskriget. I analogin är USA den ”trötta titanen”, likt det edwardianska brittiska imperiet, medan Kina är den uppstigande utmanaren som söker sin ”plats i solen” (eller ännu bättre i Nordpolen), precis som det wilhelminska Tyskland.

I denna läsning är Grönland mer än en ö: det är en signal om att Västra halvklotets spelplan skrivs om.

Ett oåterkalleligt anspråk på halvklotet

Grönlandsmanövern blir den yttersta bekräftelsen på en ”irreversibel förändring” i amerikansk utrikespolitik: den definitiva utvecklingen av NSS 2025 till permanent konsolidering av Fortress America.

Det enskilda draget väver samman doktrinens kärnteman: ett återupplivande av guldåldern genom ”big stick-diplomati” och en realistisk suveränitetsdefinition som nu öppet utmanas på den globala arenan av rivaler som Kina.

Ultimatumet till Danmark är därför också ett budskap till andra – både allierade och rivaler. Amerikas geopolitiska ramverk har skiftat — från global säkerhetsgarant till hemisfärisk suverän.

Samtidigt är det högst ironiskt att AI-eran tycks dra världspolitiken in i en 1800-talslogik, med allt skarpare historiska paralleller till förkrigs-Europa. Den kyliga kulmen i den nya eran är att den centrala utrikespolitiska frågan i vår tid riskerar att bli det Ferguson varnar för: ”när – inte om – Tredje världskriget börjar”. Innan detta händer kommer USA att fortsätta påminna sina allierade inom NATO om att reflektera över att alliansens ursprung handlade om Nordatlanten, NATO!

Khaled Salih är fil dr i statsvetenskap och universitetsrektor (emeritus) vid University of Kurdistan-Hewlêr (Erbil, Irak)