Trumps Hollywood-tullar är en remake på svensk filmpolitik
Minnet är kort när Donald Trump får svensk kritik för sina filmtullar. I själva verket är Sveriges filmpolitik en synnerligen protektionistisk historia.
Toppbild: TT
Filmbranschen rasar efter president Donald Trumps utspel att tullbelägga film producerad utanför USA. “Otroligt korkat, säger Film- och tv-producenternas vd Eva Hamilton, “med den här typen av nationalistiska hinder”. Filminstitutets vd Anna Croneman skriver att Trump “verkar ha missat det faktum att 70 procent av deras biografintäkter kommer från resten av världen, och att det mesta i dag handlar om samarbeten”.
Få tycks minnas hur Sverige har gjort i alla tider.
Den svenska filmpolitik som Harry Schein sjösatte i början av 1960-talet var en fiffig konstruktion. Genom att avgiftsbelägga biobesök skulle man finansiera stöd till svensk filmproduktion. En stor poäng med denna modell var att systemet fungerade som en skatt på populär amerikansk film.
I utredningen “Filmstöd och biografnöjesskatt” (SOU 1959:2) konstaterades att de svenska filmerna enbart utgjorde 9 procent av utbudet. Svensk film drog förvisso relativt stor publik, men en avgift på biobesök i Sverige skulle ändå till hela 75 procent finansieras av utländsk film, uppskattade man.
Även föregångaren till avgiften - den statliga nöjeskatten, införd 1940 - hade som idé att pungslå utländska produktioner. I propositionen (1940:271) underströks att svensk film var “en nödvändig motvikt mot den för svensk egenart främmande mentalitet, som kommer till uttryck i utländsk film”. Man beklagade sig att inte kunna beskatta enbart de biografsalonger där det visades övervägande utländsk film. Men eftersom utländsk film (trots rådande krig) stod för 65 procent av intäkterna ansåg man ändå att beskattningen i huvudsak slog i rätt riktning.
Nöjesskattens och biografavgiftens protektionistiska effekt var ingen hemlighet. Den var ett slagnummer.
Många anser visserligen att filmpolitiken har varit lyckad och att den satte svensk film på kartan. Jag är inte övertygad. Svensk film hade redan världsrykte, sedan nästan ett halvsekel. Den första guldåldern genomgicks på stumfilmstiden, den andra på 1950-talet. Biografavgiften syftade möjligen till att beskatta utländska produktioner, men snabbade på biografdöden och berövade därmed filmproducenterna en del av möjligheten att finansiera produktionen. Den från början oskyldiga satsningen på att premiera kvalitetsfilm urartade några decennier senare till statlig styrning med krav på politiskt korrekta budskap, könskvotering och hudfärgsrepresentation. Donald Trumps tullar kommer antagligen också att slå fel.
Men strax innan Harry Scheins filmpolitik skulle bli till stod alltså svenska politiker inför ett vägval. Skulle filmbranschen stimuleras med slopad nöjesskatt, eller skulle man hitta en annan konstruktion? Tanken på att avskaffa nöjeskatten avfärdades med att det vore som att skänka pengarna till utlandet.
Så fick vi i stället svensk filmpolitik: Genom att USA skulle betala.
Toppbild. Donald Trump och Harry Schein kanske inte är så olika varandra trots allt? Foto: TT
***
Filmbranschen rasar efter president Donald Trumps utspel att tullbelägga film producerad utanför USA. “Otroligt korkat, säger Film- och tv-producenternas vd Eva Hamilton, “med den här typen av nationalistiska hinder”. Filminstitutets vd Anna Croneman skriver att Trump “verkar ha missat det faktum att 70 procent av deras biografintäkter kommer från resten av världen, och att det mesta i dag handlar om samarbeten”.
Få tycks minnas hur Sverige har gjort i alla tider.
Den svenska filmpolitik som Harry Schein sjösatte i början av 1960-talet var en fiffig konstruktion. Genom att avgiftsbelägga biobesök skulle man finansiera stöd till svensk filmproduktion. En stor poäng med denna modell var att systemet fungerade som en skatt på populär amerikansk film.
I utredningen “Filmstöd och biografnöjesskatt” (SOU 1959:2) konstaterades att de svenska filmerna enbart utgjorde 9 procent av utbudet. Svensk film drog förvisso relativt stor publik, men en avgift på biobesök i Sverige skulle ändå till hela 75 procent finansieras av utländsk film, uppskattade man.
Även föregångaren till avgiften – den statliga nöjeskatten, införd 1940 – hade som idé att pungslå utländska produktioner. I propositionen (1940:271) underströks att svensk film var “en nödvändig motvikt mot den för svensk egenart främmande mentalitet, som kommer till uttryck i utländsk film”. Man beklagade sig att inte kunna beskatta enbart de biografsalonger där det visades övervägande utländsk film. Men eftersom utländsk film (trots rådande krig) stod för 65 procent av intäkterna ansåg man ändå att beskattningen i huvudsak slog i rätt riktning.
Nöjesskattens och biografavgiftens protektionistiska effekt var ingen hemlighet. Den var ett slagnummer.
Många anser visserligen att filmpolitiken har varit lyckad och att den satte svensk film på kartan. Jag är inte övertygad. Svensk film hade redan världsrykte, sedan nästan ett halvsekel. Den första guldåldern genomgicks på stumfilmstiden, den andra på 1950-talet. Biografavgiften syftade möjligen till att beskatta utländska produktioner, men snabbade på biografdöden och berövade därmed filmproducenterna en del av möjligheten att finansiera produktionen. Den från början oskyldiga satsningen på att premiera kvalitetsfilm urartade några decennier senare till statlig styrning med krav på politiskt korrekta budskap, könskvotering och hudfärgsrepresentation. Donald Trumps tullar kommer antagligen också att slå fel.
Men strax innan Harry Scheins filmpolitik skulle bli till stod alltså svenska politiker inför ett vägval. Skulle filmbranschen stimuleras med slopad nöjesskatt, eller skulle man hitta en annan konstruktion? Tanken på att avskaffa nöjeskatten avfärdades med att det vore som att skänka pengarna till utlandet.
Så fick vi i stället svensk filmpolitik: Genom att USA skulle betala.
Toppbild. Donald Trump och Harry Schein kanske inte är så olika varandra trots allt? Foto: TT
***