Knarkkrig om mer än knark

Nyligen skrev den satiriska tidningen El Chigüire Bipolar: ”De amerikanska jagarfartygen i Karibiska havet fick den här veckan 120 000 nya invånare när venezuelaner på flykt sökte sig dit – och skrev därmed historia som de första militära fartygen att ta emot flyktingar”.

Detta efter att amerikanska styrkor samlades i Karibiska havet utanför Venezuelas kust och Donald Trump, enligt källor till New York Times, skrev under ett direktiv som tillåter Pentagon att använda militära medel mot de karteller man betraktar som terroristorganisationer. 

Bland dessa räknas bland annat MS-13, Tren de Aragua, och Cartel de los Soles – en kartell som USA påstår styrs från toppen av Venezuelas regering och militär, och leds av landets president Nicolas Maduro, Hugo Chavez efterträdare och världens minst karismatiske ledare. USA har också höjd prissumman på information som leder till Maduros gripande, från 25 miljoner dollar till 50 miljoner dollar.

Som svar på USA:s sammanlagt fyra tusen man – fördelade över bland annat ett amfibielandsättningsfartyg med plats för stridsflygplan och attackhelikoptrar, en atomubåt och robotkryssare – beordrade Maduro ut 4,5 miljoner milismän på landets gator för att skydda Venezuelas heliga mark från gringoimperiet. Men det verkar mest ha varit en maktuppvisning. 

För även om USA har lagt sig i Venezuela angelägenheter ett antal gånger de senaste åren – stödet för Juan Guaidó som landets legitima ledare 2019, kuppförsöket 2020 som leddes av den amerikanska före detta elitsoldaten Jordan G. Goudreau, erkännandet av Edmundo González som den legitime vinnaren i presidentvalet 2024 – så är det få som tror att Trump planerar en invasion av det sydamerikanska landet.

Är det någon som förtjänar lite amerikansk frihet så är det kanske Venezuela, ett land med större bekräftade oljefyndigheter än Saudiarabien, näst mest naturgas i den västra hemisfären, och stora reserver av sällsynta jordartsmetaller.

Det är inte bara narkotikahandeln USA är ute efter att stoppa. Venezuela är Kinas, Rysslands och Irans närmast allierade i Sydamerika och utgör därmed en säkerhetsrisk för USA. Alvin Holsey, amiral med ansvar över United States Southern Command, förklarade i en utfrågning hos kongressen att det största hotet mot USA i Latinamerika inte kommer från kartellerna, utan från Kina och Ryssland. 

Guo Jiakun, talesperson för det kinesiska utrikesdepartementet, avfärdade nyligen Holseys varning genom att anklaga USA för att fortfarande vara kvar i en kalla kriget-mentalitet. Jiakun underströk att Kina framgångsrikt samarbetat med latinamerikanska länder i många år enligt principerna: ömsesidig respekt, jämlikhet, öppenhet och inkludering.

Kanske triggar det silkeslena världsförbättrarspråket Trump att utöka sin kulturrevolution. Han har trots allt redan framgångsrikt fått bolag som Ericsson, alla federala myndigheter, försvarsdepartementet och militären, forskare och kulturinstitutioner att sluta hålla på med snarlika formuleringar.

Nej, jag skojar. Det här är bara nästa drag i stormaktskampen mellan USA och Kina, som alltmer framstår som det definierande temat för vår tid.