Tystnaden avslöjar välfärdens svagaste punkt
Barn som inte kan uttrycka sina behov lämnas i skolmiljöer där bemanningen inte räcker. Detta strukturella problem kräver nationell styrning och samordning mellan skollag och LSS.
Sverige lovar trygghet för alla barn. Men i praktiken får bara de som kan uttrycka sina behov ta del av den tryggheten. Barn som saknar språk och kommunikationsmöjligheter – på grund av intellektuell funktionsnedsättning, autism eller flerfunktionsnedsättning – hamnar i dagens välfärdssystem längst bak, samtidigt som de är mest beroende av vuxnas närvaro.
Det är inte barnens tystnad som är problemet. Det är systemens oförmåga att lyssna.
Underbemanning i anpassad skola och LSS-boenden är sedan länge väl känd. Arbetsmiljöverkets nationella granskningar visar omfattande brister i arbetet mot hot och våld. Skolverkets statistik pekar på minskad specialpedagogisk kompetens över tid. Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) framhåller återkommande att små grupper och hög personaltäthet inte är önskemål, utan en förutsättning för att undervisningen ens ska vara möjlig.
Ändå fortsätter kommuner att effektivisera just där marginalerna är som minst. Resultatet blir att barn som inte kan tala, ofta vistas i miljöer där den vuxennärvaro som krävs inte finns. Dessa barn kan inte berätta när en situation känns hotfull eller när en konflikt är på väg att eskalera. De kommunicerar genom oro, blickar, beteendeförändringar – signaler som kräver utbildad personal och tid att tolka.
När stödet inte räcker blir konsekvenserna osynliga i statistiken, men tydliga i vardagen: incidenter som hade kunnat förebyggas, barn som far illa utan att någon kan beskriva vad som hänt, och personal som saknar förutsättningar att bedriva ett säkert arbete.
Parallellt har allt färre barn rätt till personlig assistans. Många hänvisas i stället till LSS-boenden med låg bemanning och hög personalomsättning. Den samlade effekten blir ett dubbelt systemfel: otillräckliga resurser i hemmet och otillräckliga resurser i skolan. Det leder i sin tur till bristande kontinuitet i skolgången, med återkommande byten av grupp, skola eller stödstruktur, vilket påverkar barnens trygghet och utveckling.
En välfärd, som inte fungerar för dem med störst behov, fungerar i praktiken inte alls. Den skapar i stället en kedjereaktion av akuta placeringar, ökade vårdkontakter, ohållbara arbetssituationer och stigande samhällskostnader.
För att vända utvecklingen behövs tre strukturella beslut:
1. Inför nationella riktlinjer för minimibemanning i anpassad skola.
I dag varierar bemanningen kraftigt mellan kommuner, trots att elevgruppen har lika omfattande behov oavsett hemort.
2. Samordna skollag och arbetsmiljölagstiftning.
Personalens säkerhet och barnens rätt till stöd kan inte fortsätta stå i konflikt. Tydliga ansvarslinjer och gemensamma krav är nödvändiga.
3. Återställ LSS som barnrättslag.
Rätten till personlig assistans måste åter bli ett verktyg för trygghet, inte en budgetpost att begränsa.
Barn som saknar språk och kommunikationsmöjligheter visar sin utsatthet på andra sätt än genom ord. Det ställer större krav på oss – på skolans styrning, kommunernas prioriteringar och nationella beslutsfattare.
En välfärd värd namnet börjar med att ge störst trygghet till dem som själva inte kan be om den.
Anna-Karin Jernberg är blivande speciallärare med inriktning mot intellektuell funktionsnedsättning. Hon har särskilt intresse för frågor om styrning, bemanning och rättigheter i anpassad skola och LSS.
