Undervisningen måste utgå från lärarna

Lärarutbildningen ska göras om igen för att förbättra lärarskickligheten. Bort med skolhistoria och annat som kan öka pedagogernas allmänbildning och få dem på egna tankar, in med kognitionsvetenskap och evidensbaserad vägledning som sägs visa hur de föregivna målen verkligen nås.

Utredningen om Ämneskunskaper och lärarskicklighet har varit på remiss under året. Kognitionsforskarna jublar, men deras senaste debattinlägg i Svenska Dagbladet visar varför regeringen borde backa från förslaget.

”Skolan måste utgå från forskningen”, hävdar den förtjusta forskarkåren. Mer fokus bör läggas på systematiska forskningsöversikter som säkerställer att lärarna använder de arbetssätt ”som enligt vetenskapen fungerar bäst”. Med inspiration från det medicinska området ska lärare och lärarstudenter ”tränas i att förstå skillnaden mellan enstaka studier och välgjorda systematiska översikter”, förklarar forskarna. Målet är en mer effektiv och likvärdig skola, ett slut på variation och ”undervisningslotteri”.

Förslagen presenteras som uttryck för den senaste forskningen, men liknar i själva verket det utbildningsteknologiska tänkandet som var populär under 1960-talet. Även då betraktades lärare som instrument och värdesattes med effektivitet och måluppfyllelse som främsta måttstock. Det tidigare mångfacetterade skollandskapet ersattes vid denna tid av en standardiserad grundskola som lovade att erbjuda det bästa för alla, men som aldrig nådde upp till förväntningarna.

Vad kognitionsforskarna önskar sig i dag ligger även i linje med pedagogikprofessorn Åke Bjerstedts definition av ”Den pedagogiska processen” från 1970: ett systematiskt studium av ”alla former av påverkan, som utövas i avsikt att förändra människors beteenderepertoar i överensstämmelse med uppställda mål”. Lärare förväntas inte kunna ta sig an sin undervisning självständigt, utan antas vara i behov av vägledning. Resurser ska inte läggas i lärarnas händer, utan på forskning som ska utröna vilket som är Den bästa metoden, och på omvandlandet av skolan till ett styrbart sociotekniskt system som säkerställer att lärare i sina klassrum följer denna bästa metod i stället för sitt eget omdöme.

Intentionen är fel i princip. Pedagogik är varken medicin eller industriproduktion. Kunskap är alltid kulturellt inbäddad och personligt buren. Vägen mot det mål som i ett demokratiskt samhälle bör eftersträvas – insiktsfulla, genomtänkta, kunniga och omdömesgilla vuxna – kan inte effektiviseras med systematisk vägledning mot föregivna mål.

Ambitionen att förbättra demokratin genom att omvandla skolan till ett system för effektivt förverkligande av politiska intentioner motverkar sitt eget syfte, eftersom den förutsätter att lärare omvandlas från personer till osjälvständiga instrument, och att elevers vuxenblivande omvandlas till en produktionsprocess med objektivering som oundviklig följd.

Formandet av intelligenta, kunniga och omdömesgilla vuxna är något helt annat än att bota sjukdomar eller producera mobiltelefoner. Lärare kan inte ersättas av maskiner, deras kunskap kan inte ersättas av aldrig så väl designade läromedel.

Den enkla orsaken är att kunskap alltid är förbunden med att det är någon som har den och ger uttryck för den. Vad en elev lär sig i skolan är därför aldrig enbart ett ämnesmässigt stoff, utan på samma gång vad det innebär att ha denna kunskap.

Den viktigaste roll som lärare spelar – och detta gäller nu som alltid – är att fungera som förebilder för eleverna, som representanter för vuxenvärlden. För att lärarna ska kunna axla detta ansvar måste de inte bara själva vara genomtänkta människor, de måste också ha mandat att hjälpa eleverna att blomstra utifrån vad de själva tror är bäst, och resurser att förverkliga sina intentioner.

I stället för att likrikta skolan med standardiserade och evidensbaserade metoder, bör begreppet likvärdighet tas på allvar. I stället för att mäta och jämföra alla elever utifrån förenklade bilder av vad det innebär att kunna något, bör vi lita på att undervisning bedriven av de lärare till vilka vi tilldelat detta uppdrag per definition är likvärdig – även om denna undervisning syftar till olika mål och bedrivs på olika sätt, beroende inte bara på vem läraren är utan även på vad som passar varje enskild elev.

Demokratin behöver inte osjälvständiga massmänniskor, som kan produceras effektivt genom evidensbaserad vägledning. Demokratin behöver människor som under sin uppväxt sett i vuxenvärlden vad det innebär att vara kunnig och omdömesgill, generös, modig och hjälpsam, som förstått att det är sådana egenskaper som samhället värdesätter – snarare än tjänstemannamässig underdånighet, om det så är inför politiska påbud eller anspråk på vetenskaplig expertis.

Susanne Dodillet är idéhistoriker och lektor i pedagogik vid Stockholms universitet

Sverker Lundin är utbildningssociolog och lektor i pedagogik vid Göteborgs universitet