Ungern Del 5: Ungern visar vägen ännu en gång?

Har det någonsin förr i ett demokratiskt parlamentsval hänt att bara partier långt ut på högerkanten har tagit alla mandat?

Knappast. Men just detta hände i förra söndagens ungerska val. Det nationalkonservativa regeringspartiet Fidesz fick 52 mandat. Ytterhögerpartiet Vårt hemland fick sex. Resten – 141 mandat – gick till det segrande oppositionspartiet Tisza, beskrivet som konservativt om än proeuropeiskt. 

Ingen som befinner sig inom de rimliga kanterna på höger-vänsterskalan kan tycka att detta är optimalt. Politik behöver viss bredd och konflikt i de församlingar där den diskuteras och beslutas.

Men är omvärldens reaktioner – som det har hävdats även här under Sticket – ett uttryck för dubbelmoral?

Nej. När svenska mainstreamdebattörer hyllade valresultatet gällde det nog sällan segerpartiets fokus på nationell suveränitet, stram migration och traditionella värden. Snarare hyllade de att det ungerska folket lyckades genomföra ett någorlunda demokratiskt val där deras tydliga rop på förändring faktiskt fick genomslag. Trots att regimen genom partiska medier och trixande med valsystemet hade gjort sitt bästa för att förhindra det.

Det stämmer att valvinnaren Péter Magyar fram tills för bara några år sedan var knuten till Fidesz. Och att han står för konservativa åsikter, samtidigt som hans position i många frågor är okänd.

Men hans urstarka mandat från väljarkåren består inte i att bedriva extrem politik. Sådant är väljarna bevisligen trötta på. Mandatet är att ta Ungern bort från det illiberala experiment som Fidesz har bedrivit, tillbaka till att vara en fungerande demokrati utan korruption och integrerad i Europa.

I nuläget finns ingen anledning att tvivla på Magyars intentioner. Det är tvärtom viktigt att ge honom en chans. Kända och okända makthavare i och utanför Ungern har starka intressen att bevara systemet och sätta käppar i hjulet.

Ungerns väg tillbaka till Europa kommer därför att ta tid, även med omvärldens stöd. Det kommer tillfällen när Magyar visar sig stå för åsikter som inte delas av mainstreamdebattören. De enorma förväntningar som omvärlden nu uttrycker kommer inte att infrias.

Men Ungerns nya premiärminister har nästan på egen hand gjort vad få om ens någon annan har lyckats med, nämligen i praktiken visat hur den framväxande rörelsen av populister och auktoritära strong men kan utklassas. Det kan omvärlden lära sig mycket av.

Ungerns internationella goodwill har nog aldrig varit så stort som 1989. Först monterade den ungerska kommunistregimen ned taggtrådsstängslet mot Österrike. När tusentals östtyskar sökte sig dit för att utnyttja hålet i järnridån, tilläts de att resa ut. Inom två månader ledde detta till Berlinmurens fall. Kommunistregimen framstod som reformhjältar, även om den ironiskt nog eldades på inte minst av demokratikämpar i ungdomsrörelsen Fidesz, med Viktor Orbán som den mest profilerade.

Precis som Ungern 1989 visade vägen ut ur kommunismen, kan landet nu göra samma sak bort från vår tids största ideologiska plåga.

Erik Zsiga är kommunikationsrådgivare och skribent. Han är andra generationens ungrare och har haft med regionen att göra som bl a författare till boken ”Hejdå Östeuropa”, och pressekreterare till dåvarande utrikesminister Carl Bildt.

Detta är femte och sista delen i serien om Ungern.