Låt Slussen slippa AI-genererade grunkor

Stockholms själva ursprung, kanske själ, är helt förbundet med platsen Slussen. Staden grundades år 1252. Då hade landhöjningen gjort att Mälaren inte längre var en havsvik utan i stället blev en insjö som rann ut i Saltsjön. 

Stadens förutsättning är det grunda parti mellan stadsholme och blivande Södermalm där vattenmassorna bromsas och slam ackumuleras. Platsen tillåter försvar och gör obruten seglats omöjlig. Allt det järn som bryts i Bergslagen och som forslas via Mälaren strandar i Stockholm. Här måste det lastas om till båtar som klarar havstransporter. Man väger lasten och betalar tull till staden. Namn som Järngraven och Järntorget vittnar om det.

Men platsen är alltså ett föränderligt näs. Vattnet sorlar över en grund nästan-landmassa, och här bygger man så snart tekniken finns tillgänglig, Drottning Kristinas sluss (färdig 1642). Den gör att vattennivåerna och trafiken kan kontrolleras. 

Självklart bygger man under hela tiden också på det underlag som finns, naturligt eller på utfyllnadsmassor/skräp. Vartefter tiden går kompliceras platsen av allt fler trafikslag tillkommer. Utöver väg i nordsydlig riktning kommer spårbunden trafik. 

Ändå ligger själva ursprunget kvar där, underst i landskapet. Den låga passagen mellan två vida vatten, en sorts spång om man så vill, där landskapet öppnar sig – också mellan Söders stenstad och Gamla stans gränder – för att bli stort.

Här har man i modern tid alltid haft ett helsicke med att bestämma sig för hur det ska se ut när man bygger. Så mycket ska rymmas inom ett litet område av säregen karaktär.

Min egen inställning till det byggda är att här ska man känna landskapet när man rör sig över platsen. Byggnaderna ska, i den mån de finns, huka – de står faktiskt på lösan grund.

Det är därför förslaget till Nobel Center vid Slussen är för stort. För tungt och för fult också, inte tu tal om det. Men framför allt handlar det om alltför stora volymer. Om man ska bygga här måste det vara mindre och lättare.

Själv skulle jag, som den traditionalist jag i egenskap av arkitekt är, ta fasta på de magasinsbyggnader som ligger längs Stockholms kajer. Man kan titta på tullhuset som ligger kvar en bit längre ut på Stadsgårdskajen eller Skeppsholmens byggnader.

Det finns också en underbar bok med teckningar av arkitekten Bengt Lindroos (1918-2010) där han dokumenterat svenska magasin. Här är det timmer, falurött och tjära för nästan hela slanten.

Allt detta skulle jag ta med i ett eventuellt projekt vid Slussen. Enkla volymer, traditionella material som puts, tegel, plåttak. Och helst lite trä och tjära på det.

Men det är alltså inte platsen för en stor ansamling modernistiska lådor som nu föreslås av arkitekten David Chipperfield. Och det är ännu mindre läget för fullkomligt barocka AI-genererade klassicerande grunkor som rimligen borde sjunka ned i jorden av sin egen tyngd. Och av skam över att ha hamnat där.

Slussens flacka näs är inte en plats som lämpar sig för monumentalarkitektur.

Karin Stensdotter är författare och arkitekt