Universitetets institutionaliserade dumhet

I en tid då högre utbildning förväntas vara en bastion för kritiskt tänkande och rigorös sanningssökande har Högskolan i Skövde blivit ett alarmerande exempel på hur funktionell dumhet kan institutionaliseras.

Förra året belönades Khatima Wichits masteruppsats Climbing Without a Ladder: Barriers to Career Advancement in Sweden med högskolans mångfaldsstipendium. Verket bygger på semi-strukturerade intervjuer och anekdoter om upplevda karriärhinder för utlandsfödda, men saknar grundläggande kausal analys.

Uppsatsen förväxlar korrelationer med orsakssamband och ignorerar confounding factors som kvalifikationer, ambitioner eller kontextuella variationer.

Trots detta godkändes uppsatsen som magisterarbete och hyllades som ett viktigt bidrag till kunskap om mångfald och inkludering – ett tecken på akademins kapitulation inför ideologisk bekvämlighet och terapeutisk självgodhet.

Organisationsforskaren Mats Alvessons idé om funktionell dumhet belyser fenomenet. Det handlar inte om låg intelligens, utan om hur organisationer framkallar brist på kritisk reflektion hos annars kompetenta människor. Då följs rutiner och normer utan ifrågasättande, vilket skapar kollektiv blindhet för problem och konsekvenser.

Vid Högskolan i Skövde framträder Alvessons tre kärnpelare tydligt: avsaknad av reflexivitet, där antaganden – som att upplevda hinder automatiskt bevisar strukturell diskriminering – inte prövas; brist på motivering, där beslut tas utan krav på starka vetenskapliga skäl; och frånvaro av substantiellt resonemang, där formalia (metodavsnitt, referenser) prioriteras framför kvalitet och följder.

Ett särskilt groteskt inslag är uppsatsens dedikation till ”liv förlorade i Gaza” – en irrelevant geopolitisk hänvisning i en studie om svensk arbetsmarknad. Dedikationen fungerar som en hermetisk sköld mot kritik: ett slags intellektuell utpressning där tragedi används för att avväpna granskning. Ändå accepterade högskolan detta utan protest.

Värre: pressmeddelandet hyllade uppsatsen för sin ”integrerade teoretiska ram” och sitt bidrag till inkludering. I praktiken är ramen en samling lättvariabla myter – som ”glas-” och ”bambutak” – som kan anpassas för att förklara vad som helst utan falsifierbarhet eller kausal grund.

Alvessons inducerare av funktionell dumhet är också synliga här: strukturinducerad dumhet, genom tanklös lydnad och box ticking, där formkrav uppfylls medan resonemangets svagheter ignoreras; imitationsinducerad dumhet, där lärosätet följer trendiga akademiska moden för att framstå som progressivt snarare än kunskapsproducerande; och kulturbetingad dumhet, ett ”mentalt fängelse” där meningsskiljaktigheter kvävs eftersom kritik av ideologiska premisser riskerar att stämplas som oempatisk eller diskriminerande, vilket hindrar ärlig peer review.

Konsekvenserna är djupt oroande. Genom att belöna och legitimera sådana arbeten tränas en generation akademiker och byråkrater i att narrativ trumfar fakta, att kompetens kan betraktas som privilegierad patologi och att verklighet är en social konstruktion att dekonstruera efter behag. Fortsätter detta riskerar vi en framtid där dagens studenter blir morgondagens beslutsfattare utan förmåga till kritisk reflektion och kausalt tänkande – en mörk era av byråkratisk ignorans där ideologi styr evidens.

För att stoppa spiralen krävs åtgärder. Uppsatsen bör formellt dras tillbaka på grund av metodologiska och epistemiska brister. Magisterprogrammet bör granskas oberoende av Universitets- och högskolerådet (UHR) för att avgöra om detta är isolerat eller systemiskt. Staten bör ingripa – inte genom censur, utan genom krav på återgång till akademiska standarder. Avdelningar som systematiskt belönar pseudovetenskap bör riskera indragen finansiering och ackreditering.

Fallet är en varningssignal för hela svenska högskolesystemet. Högre utbildning får inte reduceras till en fristad för terapeutisk självgodhet och ideologisk bekräftelse. Den måste återta sin kärnuppgift: obeveklig sanningssökning, även när den är obekväm. Annars undermineras samhällets intellektuella och demokratiska grundvalar – och vi finansierar kollektivt vår egen intellektuella lobotomi.

Khaled Salih är fil dr i statsvetenskap och universitetsrektor (emeritus) vid University of Kurdistan-Hewlêr (Erbil, Irak)