Trump river författningen i småbitar

Den 14 oktober 1964 avsatte det sovjetiska kommunistpartiets politbyrå – partiets reellt beslutande organ mellan de sällsynta partikongresserna – Nikita Chrusjtjov som partiets generalsekreterare och den sovjetiska statens ledare. Under Chrusjtjovs semester i Georgien samlade hans motståndare Leonid Brezjnev en majoritet i politbyrån för att tvinga honom att avgå.

Missnöjet med Chrusjtjov bland hans kolleger i politbyrån hade varit växande under lång tid. Brezjnev, som ledde kritikerna, hade upplevt det ohyggliga kriget i skyttegravarna som politisk kommissarie och var livrädd för ett nytt krig. Han var djupt kritisk mot Chrusjtjovs äventyrliga och konfrontativa utrikespolitik, t.ex. under Kubakrisen 1962.

Chrusjtjov uppfattades också som nyckfull, inkonsekvent och svår att samarbeta med. Han var impulsstyrd och ovillig att acceptera verkligheten omkring sig. Hans ekonomiska politik, och särskilt den i Sovjetunionen alltid kritiska jordbrukspolitiken, var ett misslyckande. Försöket att göra en väldig satsning på majsodling hade blivit ett fiasko. Kritikerna ansåg också att han fattade beslut utan tillräcklig förankring i partiledningen, vilket hotade det kollektiva ledarskapet.

Känns beskrivningen igen på en stormaktsledare i dag? Självklart kan man invända mot att jämföra Donald Trump och kommunistdiktaturen Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov. Trump har trots allt blivit vald i ett någorlunda rättvist val. I andra delar är parallellen dock relevant.

Processen för att avsätta Chrusjtjov brukar beskrivas som en ”kupp”, men kan lika gärna uppfattas som ett rudiment av en konstitutionell process, där en ledare blir avsatt när han inte längre är mentalt kapabel att utföra sitt uppdrag och har begått allvarliga fel (Att politbyrån 20 år senare inte förmådde samla sig till att avsätta den djupt senile Leonid Brezjnev antyder samtidigt att det endast var en ansats till en författningsenlig process).

USA:s federala författning har maktdelningen mellan verkställande, lagstiftande och dömande makt som en grundpelare. Tanken är att de tre maktorganen presidenten (exekutiv), kongressen (lagstiftande) och domstolarna (särskilt högsta domstolen som även är författningsdomstol) ska balansera varandra och förhindra maktmissbruk.

I USA verkar det dock just nu som om denna maktdelning har kollapsat. Presidenten har uppenbart auktoritära tendenser, sätter in militär mot sina egna medborgare, angriper den fria pressen, pressar sin författningsmässiga kompetens till det yttersta, hotar och förödmjukar långvariga allianspartners, använder statsapparaten för hämndkampanjer mot personliga motståndare, gör antydningar om att ställa in fria val och uppträder i offentligheten som en drucken eller som en mentalpatient på rymmen från sluten avdelning. Han liknar närmast den galne ”Kung Ubu” i Alfred Jarrys absurda pjäs från 1896.

Varken kongressen eller domstolarna försöker dock begränsa eller stoppa presidentens bisarra maktutövning. En majoritet i kongressens båda kamrar har hittills förhindrat varje försök att tygla presidenten genom lagstiftning eller riksrätt. Högsta domstolen, där sex av nio domare har sympatier med presidentens politiska parti, har vidgat hans makt genom en ifrågasatt författningstolkning som ger honom nästan fullständig immunitet.

Slutsatsen kan bara vara att USA:s författning, som har varit en modell för hur en modern och demokratisk stat skall styras, nu visar sig vara ett utomordentligt bräckligt dokument. En målmedveten auktoritär ledare med uppenbara mentala problem har på mindre än ett år rivit författningen i småbitar och i dag finns i det närmaste ingen maktdelning kvar. 

Nikita Chrusjtjov blev däremot avsatt när hans politik gick överstyr.

Christian Palme var Balkan- och Centraleuropakorrespondent på Dagens Nyheter 1993-1998