Ursäkten blir farligare än felet

I ett klassrum vid Högskolan Dalarna ställde vår lärare i beteendepsykologi en fråga som först lät enkel men som visade sig vara djupt omvälvande. ”Öva er på att be era barn om ursäkt”. I Sverige uppfattas det som mognad. För mig var det en kollision med en kultur där ursäkten inte ses som ansvar utan som svaghet.

När frågan ställdes var min son redan vuxen. Arton år gammal med arton år av minnen. Jag tänkte att jag som KBT-terapeut brutit med den hårda uppfostran jag själv vuxit upp med. Vad fanns det då att be om ursäkt för. Ändå bad jag honom om ett samtal.

När jag sa att jag ville be om ursäkt för allt jag gjort fel under hans barndom skrattade han och frågade ”Varför nu?”. Först sa han att han inte mindes något. Sedan, efter en kort tystnad, sa han att det fanns två saker.

Den första handlade om godnattsagorna på arabiska. Han mindes hur jag ibland bläddrade över sidor och hur han som barn undrade varför pappa ville avsluta berättelsen för snabbt. Jag bad om ursäkt direkt. Jag hade velat förenkla språket men förstod då att i svensk pedagogik väger effekten tyngre än intentionen.

Den andra saken mindes jag inte alls. Ett tillfälle på en snabbmatsrestaurang där han fått sin vilja överkörd och tvingats äta något han inte valt. För mig obetydligt. För honom ett minne av att inte få välja. Jag förklarade inget. Jag bad om ursäkt. Och där blev det tydligt att skada inte mäts i minnet hos den som orsakar det, utan hos den som bär det.

I Sverige är ursäkten ett sätt att reparera. En chef kan be om ursäkt utan att förlora auktoritet. En lärare kan erkänna fel utan att tappa respekt. Ursäkten ställer felet tillrätta i stället för att dölja det.

I stora delar av Mellanöstern fungerar det tvärtom. Ursäkten tolkas som förlust av status. En far som ber sitt barn om ursäkt anses ha förlorat sin position. Därför tränas människor tidigt i att förklara bort i stället för att erkänna.

Jag såg det tydligt när jag undervisade i samhällskunskap. Deltagare som kom sent kämpade med långa krångliga förklaringar på bristfällig svenska. När jag sa att det räckte med en enkel mening, ”förlåt att jag kom sent”, möttes det av förvåning. Ursäkten upplevdes som farligare än frånvaron.

Det är här den kulturella skillnaden blir synlig. I en kultur där värdighet kopplas till ofelbarhet blir ursäkten ett tabu. I en kultur där värdighet kopplas till ansvar blir den självklar.

När vi lär barn att be om ursäkt lär vi dem inte underkastelse, vi lär dem ansvar. Vi lär dem att ett misstag inte raderar deras värde. Ursäkten är därför inte en artighetsfras utan ett sällsynt mod. Den börjar i hemmet och avgör om relationer byggs på förnekelse eller på tillit.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut.