USA:s skuldbomb och AI som oförtjänt livlina

När den mäktiga amerikanska ekonomin hostar brukar resten av världen dra öronen åt sig. Nya svagare signaler från den amerikanska arbetsmarknaden räcker för att väcka den eviga frågan: är det på väg att smälla? In kliver Peter Schiff, finansprofilen som ofta kallas Dr Doom.

Schiff bör inte avvisas lättvindigt. Redan 2006-2007 var han en av få som offentligt varnade för bostadsbubbla och kreditfest – och jämförde USA med Titanic. Samma grundsyn präglar hans senaste budskap: den marknadsanpassning som borde ha följt efter 2008 tilläts aldrig fullt ut. I stället rullades dåliga skulder vidare och politiken fortsatte med den sorts ”konstgjord andning” som underblåste krisen från början – extremt låga räntor och ett ”pris på pengar” som snedvrider kapitalallokeringen. Han har helt rätt i att det då föds ett helt knippe snedvridningseffekter: växande skuldberg, tillgångsbubblor och zombieföretag.

Därutöver ett förstärkt moral hazard-dilemma i form av politiker och finansinstitut som hanterar gigantiska summor utan personlig risk när det slår slint. I synnerhet efter att too big to fail-tanken sålts in som ett oantastligt mantra av förmånstagarna.

Därför menar Schiff att problemen både har skjutits på framtiden och vuxit sig större. Därav hans återkommande varning om en kommande kris som kan bli värre än 2008.

Schiff är knivskarp här – och det är bekymmersamt hur den offentliga analysen snedvridits av starka institutionella egenintressen.

Dessbättre kan Schiff själv sägas tona ner betydelsen av två viktiga uppsidor.

För det första har USA:s tillväxt under lång tid överträffat Europas med tydlig marginal. Därmed är förmågan att täppa till svarta hål avsevärt större.

För det andra – närkopplat – tenderar teknikutvecklingen i öppna samhällen att övertrumfa politiken. Visst börjar det nu figurera ”Var det allt?-texter” runt AI, men tekniksprång sker ofta som en hockeyklubba: först motstånd och lärkurva, sedan ett rejält produktivitetslyft.

Det är svårt att tro annat än att AI-eran, genom förädling av närapå alla industrigrenar samtidigt, kommer att generera en exempellös produktivitetskick. Vi talar tryckpress, ångmaskin och förbränningsmotor på en och samma gång. Minst. Det går att hoppas att teknikutvecklingen erbjuder ett oförtjänt frikort för en lång period med usla politiska beslut. I så fall långtifrån för första gången i historien.

Missförstå mig rätt: AI avskaffar inte skulder. Tyngdkraft är fortfarande tyngdkraft. Men starkare jetmotorer kan göra att ett tungt lastat plan håller sig i luften längre än pessimisterna tror.

Vi behöver alltså inte välja mellan ”allt kraschar i morgon” och ”allt är lugnt”. Vi kan hålla två tankar i huvudet samtidigt: systemet är sårbart – men innovationsmotorn är stark. Visst, den intellektuella klarheten i dagens politikervärld lyser med sin frånvaro men det är heller inget nytt under den ännu pågående industriella revolutionen. Likväl har långtidskurvorna pekat upp, upp och upp. En tanke det kanske inte är så dumt att fira jul på. 

Mark Brolin är geopolitisk strateg, ekonom och författare